Utan feminister inga järnladies

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2012-02-06 | Publicerad 2012-02-03

Birgitta Ohlsson (FP): Margaret Thatcher borde vara tacksam mot kvinnorörelsen

Stark, bestämd och kvinna med mycket makt. Begreppet järnlady som ursprungligen klistrades på den israeliska premiärministern Golda Meir har sedan fastnat på alltifrån den tyska regeringschefen Angela Merkel till Indiens dito Indira Gandhi.

Men främst har järnladyn genom åren personifierats av den första kvinnan i Europa, Margaret Thatcher, som året 1979 blev vald att leda ett land. Hennes liv skildras i filmen ”The Iron Lady” som har premiär i dagarna, där den fantastiska Meryl Streep gör en briljant rolltolkning i alltifrån mimik till politiska uttryck.

Thatcher är och var utan tvekan en kontroversiell politiker, vilket inte minst bevisas av de demonstrationer som sker utanför biografer där filmen premiärvisats.

För mig som socialliberal kommer aldrig den konservativa Margaret Thatcher att toppa några förebildslistor. Hennes likgiltighet inför hiv-drabbade i Storbritannien, hennes förakt inför ökat europeiskt samarbete, hennes ovilja att kraftfullt stoppa det rasistiska apartheidsystemet i Sydafrika eller hennes motstånd till att avskaffa dödsstraffet och hennes konservativa syn på äktenskapet ligger fjärran från mina politiska ideal. Hon motsatte sig Tysklands återförening och därmed Europas läkning och efter sin avgång försvarade hon omdömeslöst Chiles diktator Pinochet.

Samtidigt finns det en poäng med att nyansera bilden. Bland annat röstade hon som en av få konservativa parlamentsledamöter för att avkriminalisera homosexualitet, för att legalisera abort och stred för både högre utbildning och att det även skulle vara gratis att låna böcker på bibliotek. Hon var en klassresenär som tog sig från pappans speceriaffär – via universitetsstudier och enträget slit – till den absoluta makten.

Ofta upplevde hon ett starkt utanförskap. Både som kvinna och som en representant för den hårt arbetande medelklassen. I sina memoarer skriver hon: ”Bland det konservativa etablissemangets blötdjur var jag förstås inte bara en kvinna, utan ’det där fruntimret’, någon som inte bara tillhörde ett annat kön utan en annan klass.”

Globalt slogs Thatcher mot kommunismen och hon kom att bli en av de viktigaste dörröppnarna i väst gentemot Michail Gorbatjovs öppna glasnostpolitik. Allt fler ger hennes politik erkännande och menar att reformerna räddade den brittiska ekonomin, lamslagen av fackliga strejker, från stagnation. Hon utsatte landet, som då kallades för Europas sjuke man, för ett hårt stålbad och fick fart på Storbritannien. Trots tufft motstånd begränsade Margaret Thatcher statens utgifter och predikade vikten av privat ägande, fri företagsamhet, flit och sparande. Därmed inte sagt att Thatcher hade rätt i alla delar av sin ekonomiska politik. Ibland blev det sociala priset alldeles för högt.

Det faktum att hon vann tre val på raken – 1979, 1983 och 1987 – visar hennes skicklighet som politiker. Hennes motståndare fick gång på gång se sig utmanövrerade. Det är ingen slump att Margaret Thatcher jämte Winston Churchill är Storbritanniens internationellt mest kända politiker.

Margaret Thatcher betonade ofta att hon inte hade kvinnorörelsen att tacka för något samtidigt som hon uttryckte ”När man vill ha något sagt i politiken vänder man sig till en man. Om man vill ha något gjort vänder man sig till en kvinna”.

Oavsett om vi som feminister älskar eller hatar vad gruppen av ”järnladies” uträttat i politiken har vi dem att tacka för att de vidgat, utmanat och breddat bilden av kvinnor med makt. På samma sätt borde en och annan järnlady ha uppmärksammat de kvinnorättsaktivister som lade den feministiska grunden för dem själva genom rösträttskamp, kvinnors äganderätt och som stred för rätten till universitetsutbildning för kvinnor. Utan feminister inga järnladies!

Birgitta Ohlsson