Staten förbjuder mig att bilda familj
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2012-01-13
Jag minns det som igår. De tunga orden av sorg jag skrev på min blogg i samband med Mors dag för några år sedan. Ett par nyvakna, tårögda tankar mest menade för mig själv i något slags terapeutiskt syfte på grund av en saknad och sorg, som gärna blir extra stark just den dagen, över att staten förbjuder mig att bilda familj och även har stulit min möjlighet att bli förälder. De orden skulle visa sig förändra allt. Jag hade aldrig kunnat ana då att de orden skulle läsas av så enormt många människor att en väldig medial och samhällelig debatt kom att födas där och då.
Med hjälp av Socialstyrelsens rapport samma sommar gick debatten snart från storm till orkan. Hur mina tårar, min privata ångest fastnade på skärmen varken jag ville eller inte och hur allt därefter eskalerade är svårt att förstå. De kommande månaderna och åren skakade inte bara mig utan ett helt land. Sällan förr hade det talats om min så totalt osynliggjorda grupp. Sällan hade sådan indignitet väckts eller politiker slagits om att bedyra sin omtanke och hävda de rättigheter jag växt upp fullt medveten om att jag aldrig haft.
Tvångssteriliseringsdebatten var ett faktum. Valfråga och tungt debattämne under Stockholm Pride. Vid den traditionella partiledardebatten dök inte Göran Hägglund (KD) upp, men under omfattande medialt tryck vek sig samtliga övriga partiledare i den dåvarande riksdagen. Tillslut fick även Hägglund tillstå att det nog fanns skäl att se över lagstiftningen. Hägglund svarade mig också i Aftonbladet och lovade att situationen skulle förbättras för transsexuella. Motvilligt tog landets ledare ställning. Jag började nästan nära hoppet om att min högsta önskan en dag skulle bli verklighet. Samtidigt var smärtan inom mig enorm. Sällan har något gjort så ont som att ta den offentliga debatten om något så privat, så skört, så misshandlat som min längtan efter en familj.
Då jag mötte statsminister Fredrik Reinfeldts (M) blick efter partiledardebatten upplevde jag inte att det var en landsfaders ögon jag mötte. Jag har sällan sett så mycket ilska i en blick som den gången. Budskapet stod klart: detta var inte önskvärt! Därefter har det backats på punkt efter punkt. Trots Socialstyrelsens rapport och kraftiga kritik, samt mycket hårda ord från FN och från EU:s kommissionär för mänskliga fri- och rättigheter Thomas Hammarberg har detta alltså tystats ner och gömts undan. Det har talats om pakter för att stoppa lagförslaget om rätten till min egen kropp. I går slog bomben ned. Alliansregeringen enades bakom KD och lagändringen sköts upp på obestämd tid. Nu skulle en av landets mest utredda frågor utredas igen. Allt för att rädda Hägglund kvar vid makten?
Kanske hoppades de att en splittrad och skadskjuten opposition skulle ge fältet fritt, men reaktionerna lät inte vänta på sig. Regeringen är skakad in i märgen. Förnekanden och pudlar står som spön i backen. Ingen vet längre vad som gäller. Att HBT-minister Ullenhag i panik rycker ut sent torsdag kväll ser mest konstigt ut. Själv undrar jag hur människor i riksdagen som jag arbetat och umgåtts med under lång tid kan hugga mig i ryggen på detta vis, fullt medvetna om den smärta jag som tvångssteriliserad bär på. Ännu vet jag inte om den utlovade, men omryktat kasserade, propositionen alls läggs fram till våren. Det är dags för HBT-ministern och regeringen att bekänna färg. Hur länge ska jag vänta på upprättelse? När ska vi avskaffa genetisk rensning i Sverige? Vi som berörs av detta förtjänar raka svar och Ullenhag har många frågor att besvara.
Amanda Brihed