Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Sam, Samuel

Klart att vi ska ha avslutning i kyrkan

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-12-28 | Publicerad 2011-12-21

Göran Hägglund, Kristdemokraterna: I Sverige är vår kultur och människosyn präglad av kristendomen "Gilla läget"

I dagarna hålls det termins­avslutning i våra skolor igen. Det är då debatten om våra traditioners vara eller icke vara brukar dras ett varv till. Får man hålla skolavslutningen i kyrkan, och om så, är det tillåtet att sjunga psalmer eller rent av läsa en bön? De kritiska röster som höjs brukar snus­förnuftigt betona att skolans undervisning ska vara objektiv.

I bästa upplysningsanda anser man sig måna elever med annan kulturell och religiös bakgrund.

Också jag har deltagit­ i den här diskussionen. Upprepat samma argument år efter år. Trots detta, har jag till dags ­datum aldrig träffat en ­utövare av någon av de stora världsreligio­nerna som upplevt sig kränkt av att vi firar de svenska traditionerna

I stället tycks det vara tvärtom. Både barn och föräldrar med en annan bakgrund än den kristna, tycks mena att respekten för deras särart grundläggs genom kunskap om vår egen.

Debatten verkar främst drivas av värde­relativister och vänster­radikaler som ivrigt slår menings­motståndarna i huvudet med resonemang om att personer med annan religion kan känna sig kränkta och med Skolverkets uttolkningar av lagstiftningen. Ingenting, tycks det, är lika farligt som kristna ­traditioner.

Så låt oss då för ett ögonblick ­anta att de debattörer som varnar för sommarpsalmen och julhälsningen faktiskt har rätt. Att en del människor, i det här fallet barn, upplever sig kränkta, diskriminerade och förtryckta av sånger som Härlig är jorden, eller begrepp som bön, kärlek och Gud. Är det då verkligen skolans uppgift att bejaka barnens upplevelse? Bör rektorer och lärare anstränga sig för att undanröja alla de inslag som möjligtvis skulle kunna uppfattas som stötande för människor av en annan bakgrund, kultur, tro­ eller otro? Ska Skolverket kanske skicka ut ett dekret om vilka sånger som får sjungas, och ord som är till­åtna att ­använda?

Kristdemokraterna menar att det ­rimligtvis bör vara en av skolans ­centrala uppgifter att undervisa barn i ­behovet av ömsesidig respekt. ­Inte en sorts tolerans som hävdar att vi alla tycker lika och att ingen därför har rätt att passionerat tycka annorlunda. Utan den sorts tolerans som respekterar och högaktar olikheter. Naturligtvis är det viktigt att skolans undervisning ­eftersträvar objektivitet och saklighet. Men det är också av vikt att vi ödmjukt vågar erkänna att vi ­alla, på ett eller annat sätt, är färgade och formade av vår bakgrund. Faktorer som religion, ­kultur, uppväxt och ideologisk övertygelse påverkar oss och de val vi gör.

Att inte vilja låtsas om det, ­eller tro att man agerar i uppväxande generationers intresse genom att försöka radera våra kristna traditioner, är dumdristigt, på gräns till korkat. Objektivitet, än hur välment, kan aldrig på ett rent ­teoretiskt plan förmå skapa respekt för oliktänkande. Det är i stället i mötet med den enskilda personens övertygelse och passion som vi övar oss i ödmjukhet och lyssnande. Det är i relation till, och i mötet med andra som vi bättre förstår oss själva.

När skolor i dag avstår från ­traditionella skolavslutningar i kyrkan, trots att både barn, föräldrar och rektorer föredrar dem, måste lagen förändras.

Därför vill jag och Kristdemokraterna justera ­lagstiftningen så att de traditioner vi förvaltat i decennier inte förbjuds i rädsla för Skolverkets pekpinnar. Vi bor trots allt i ett land där allt ifrån lagstiftning till kultur och människosyn är präglad av ­kristendomen.

Gilla läget.

Göran Hägglund