Låt familjen komma hem till Ånge igen
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2011-12-16
Debattören: Utvisningen av Arustamjan-Danielians spräckte min illusion om ”folkhemmet” Sverige
Jag heter Astrid Gradin. Jag är 36 år. Jag är köpman – äger och driver Ica Supermarket i Ånge. En liten ort mitt emellan Sundsvall och Östersund med 3 000 invånare. På sätt och vis är jag ett av många ”folkhemsbarn”.
Som alltid levt med tanken att landet Sverige är något speciellt. Ett land där vi bryr oss om varandra. Ett land som öppnar famnen för dem som behöver oss. Ett land präglat av såväl sympati som empati.
Den 13 december, för bara några dagar sedan, sprack den illusionen. Helt. Den 13 december fick jag på nära håll uppleva hur mitt samhälle, mina myndigheter, mitt Sverige brutalt ryckte upp en familj med sina rötter för att kasta ut den till total ovisshet.
Det skedde inte med minsta fingertoppskänsla – nej, det närmaste man kom en sådan bestod i att någon på Migrationsverket förmodligen blötte ett finger för att känna vartåt det eventuellt blåste – och gissade på Armenien. Säkert hjälpt av det faktum att dem man ville kasta ut hade efternamn som slutade på ”-ian”. Mer grund för valet av Armenien fanns förmodligen inte.
I min värld behöver vi invandrare i vårt land. Går vi till ursprunget är vi alla invandrare. Till och med vår statsminister har invandrarbakgrund bara två generationer bakåt. Vi behöver fler unga människor som är beredda att ta krafttag för att fortsätta utveckla Sverige. Och, det behövs faktiskt i Ånge också.
Jag har haft förmånen att jobba med mamman i den utvisade
familjen – Susanna – under flera år. Jag har försökt att hitta sätt att få anställa henne, men det är något som regelverket har stoppat. Så jag har haft henne i min butik i alla fall (... och säkert därmed brutit mot någon lag ...).
Dels för att jag velat hjälpa till, men framförallt för att Susanna är en fantastisk medarbetare. En medarbetare uppskattad av sina kolleger och därtill en medarbetare som steg för steg lärt sig mer och ökat sin kompetens.
Därför är mitt otvetydiga besked till Migrationsverket och till Sveriges riksdag och regering följande: Jag kommer att utan minsta tvekan och med största glädje att tillsvidareanställa Susanna Danielian som medarbetare i Ica Supermarket i Ånge, om ni bara låter mig göra det. Och, jag kan garantera er att hon inte bara kommer att motsvara mina och era förväntningar – hon kommer att överträffa dem! Med detta besked hoppas jag att Susanna Danielian och hennes familj kan få komma tillbaka till Sverige – som arbetskraftsinvandrare.
Det finns händelser som fäster sig i människors medvetande, händelser som tar tag med kraft. Som får konsekvenser över längre tid. Sådana som exempelvis Ådalen 14 maj 1931. Och nu: Ånge den 13 december 2011. Helt olika händelser, men med ett par gemensamma nämnare: hjälplösa offer utsatta för hänsynslöshet och hjärtlöshet, och som av staten berövas sina liv – bokstavligen eller bildligen.
Det är möjligt att Migrationsverkets verksamhet bygger på
goda föresatser – så är det säkert – men då tänker jag samtidigt på det gamla engelska talesättet: ”Vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser”.
Så blev det åtminstone för familjen Arustamjan-Danielian. De fick ett helvete. Låt det inte förbli ett sådant.
Jag vill så gärna känna mig stolt över vara svensk. För det gör jag inte i dag!
Astrid Gradin