De lyckades – trots uppväxten i Sverige
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2011-11-18
Debattören: Vi kan sola oss i glansen av Zlatan, men inte ta åt oss äran
”Jag är Zlatan Ibrahimovic.”
Så uttrycker man sig inte i Sverige, om man känner till de tysta, stenhårda koderna för att accepteras.
Jag fick mig berättat hur den tidigare amerikanska ambassadören Lyndon Olson besökte ett dagis några dagar efter ankomsten till Sverige. Förbluffad såg han hur barnen iklädda papier-maché-hattar föreställandes pajbitar, sjöng att de var en del av pajen. ”This would never happen in America! There they would say ’I am the pie!’ or ’I am pie!’”
Svenskar har vid sidan av sitt rykte som Nordens japaner (tysta, artiga, tidspassande, konfliktundvikande, naturälskande) ett särdrag som etnologerna återkommer till: Sverige är det land i världen där man uppskattar likhet allra mest.
Den egenheten vållar oss bekymmer när vi ska handskas med det som utgör kontrasten till likhet: olikhet. Människor som avviker – exempelvis invandrare, utvandrare, hemvändare, udda personligheter, sådana med för hög ambition eller ovilja att anpassa sig till de sociala föreskrifterna – löper hög risk att mötas av negativa attityder.
Zlatan Ibrahimovics och David Lagercrantz läsvärda bok handlar inte primärt om Sverige – även om somliga som läst den förbluffande nog tycks har missat åtminstone tio års integrationsdebatt fylld av berättelser om hur socialt utanförskap ter sig för många, och storögt betraktar denna del av boken som ”sprängstoff”. God eftermiddag, liksom.
Däremot är de kommentarer och recensioner som huvudpersonen mötts av både nu och tidigare, illustrativa. Någon hänger upp en stor del av sin recension på att Zlatan uppger att han inte varit intresserad av eller känt till svenska kända fotbollsspelare, och recensenten kommer fram till, efter en lång argumentation, att Zlatan måste fara med osanning. Inte kan väl någon ha varit okunnig om Ravelli!
En sak är klar: Vi kan sola oss i glansen av Zlatan, men inte ta åt oss någon ära. Visst, vi gillar fotboll och hyllar gärna våra hjältar i framgång. Men Zlatan har inte lyckats tack vare Sverige och den svenska samhällskulturen, utan trots densamma – eller möjligen härdad av den misstro, de ifrågasättanden, klagomål, protestlistor och nedtryckningar som han har mött. Det stöd han har fått i Sverige är av några enskilda individer som inopportunt valt att trotsa ingrodda normer.
I New York bor för närvarande ett 25-tal andra svenskar som spelar fotboll. Inte som proffs, utan som glada fritidsamatörer. Laget heter Blatte United, och består huvudsakligen av svenskfödda killar som, när de bodde i Sverige, betraktades som invandrare (ibland sorterat i andra eller tredje generationens dito).
Vi förlorade dem till utlandet, för att de avvek från den svenska normen och inte fick chansen.
De valde därför att bygga sina liv på andra ställen. I dag driver de prisbelönta, världsberömda restauranger och reklamföretag, eller har höga positioner inom bank och finans. Några av dem kan utan överdrift sägas vara Zlatans inom sina respektive verksamhetsområden.
Vi lyfter fram dem som svenskar som lyckats slå internationellt, men sanningen är att vi mobbade ut dem och körde dem på porten.
Visst finns det många som söker sig i väg för att det är en naturlig följd av yrkesvalet. Men den helt nya kategori av utvandrare som Sverige har skaffat sig är framgångsrika världsmedborgare som spelar fotboll på fritiden och ser med distans på Sverige, och som undrar när vi ska fatta att den undertryckta, ibland pysande avundsjukan och svårigheten att överkomma olikheter, är drag i vår samhällskultur som vi betalar ett mycket högt pris för.
Tove Lifvendahl