Avskaffa de orättvisa avgifterna till a-kassan
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2011-11-14
Facket: Orimligt att Bengt i köket betalar mer än Anna på verkstadsgolvet
På Volvo i Göteborg, på Hennes & Mauritz i Stockholm, på Ortvikens pappersbruk i Sundsvall och runt om i Sverige arbetar kollegor med olika arbetsuppgifter tillsammans för att bidra till företagens utveckling.
Denna känsla av att gemensamt bidra till en större kaka att dela på står i skarp kontrast till att Bengt i köket betalar en betydligt högre avgift till a-kassan än Anna på verkstadsgolvet och att ingenjören på kontoret betalar olika avgift till a-kassan beroende på vilket fackförbund hon väljer att vara med i. Detta är orimligt.
Regeringens tanke med dessa så kallade differentierade a-kasseavgifter är att ett tydligt samband mellan arbetslösheten i a-kassorna och a-kassemedlemmarnas avgifter ska hålla tillbaka de fackliga lönekraven. Utgångspunkten för de differentierade a-kasseavgifterna är med andra ord att Sveriges löntagare tjänar för mycket och att löneökningarna ska vara lägre i framtiden. Detta är en fundamental felsyn. Lönebildningen fungerar väl i Sverige och är en av våra viktigaste konkurrensfördelar. Sedan mitten av 1990-talet har löntagarnas reallöner ökat rekordsnabbt samtidigt som företagens konkurrenskraft stärkts och fler fått jobb.
Dessutom finns det ingenting som talar för att systemet med differentierade a-kasseavgifter fungerar i praktiken.
I en unik undersökning har Unionen frågat förhandlingschefer på fack- och arbetsgivarsidan om de differentierade a-kasseavgifterna i praktiken påverkar löneförhandlingarna på svensk arbetsmarknad. Svaret är entydigt: de differentierade a-kasseavgifterna har ingen dämpande effekt på lönekraven.
Är det något undersökningen visar är det snarare att facken tenderar att ställa högre lönekrav för att lönekompensera de medlemmar som tvingas betala en hög avgift. Undersökningen visar också att fack och arbetsgivare är överens om att de differentierade a-kasseavgifterna är orättvisa.
Sammantaget visar undersökningen att regeringen har infört ett system som inte leder till det som den avsåg – lägre fackliga lönekrav. Samtidigt strider systemet mot en grundläggande känsla av rättvisa. Regeringen bör därför omedelbart avskaffa systemet med differentierade a-kasseavgifter.
Regeringen bör också beakta att a-kassorna är överfinansierade med över 20 miljarder kronor per år. Det finns således resurser att avsevärt öka den rekordlåga andelen arbetslösa som får ersättning från a-kassan och att fler än 3–4 procent av de heltidsarbetande får 80 procent av sin tidigare inkomst i a-kasseersättning.
Principen att få ersättning utifrån tidigare inkomst gäller inte längre och vi ser en snabb överflyttning av arbetslösa från a-kassorna till socialkontoren. Detta yttersta skyddsnät tvingar arbetslösa och deras familjer att sälja bostad, bil och båt för att kvalificera sig för stöd. Sverige har råd med bättre. Vi kan välja att minska den sociala utsattheten. Vi kan välja att återupprätta en bärande del i den svenska välfärdsmodellen. Vi kan välja att minska fattigdomen.
Därför uppmanar vi regeringen – förutom att slopa de differentierade avgifterna – att använda överskottet i a-kassan till att höja taket och ersättningsnivån. På sikt bör 80 procent få 80 procent av sin tidigare inkomst vid arbetslöshet. Se också till att fler kan kvalificera sig för a-kasseersättning. På detta sätt stärks den enskildes välfärd samtidigt som ekonomins funktionssätt förbättras. Vem kan vara emot det?
Mats Engström
Daniel Lind