Offer för sexbrott är fredlösa på internet
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-11-10 | Publicerad 2011-11-09
Debattörerna: Datainspektionen ger nätmobbare rätt
De senaste månaderna har många lite yrvaket upptäckt problemet med anonyma bloggar som utan straffrättsligt ansvar kan publicera vad som helst om andra människor på internet. Så har till exempel skett i samband Assange-fallet och det så kallade BDSM-målet, där en ung flicka med självskadebeteende hade våldsamt och självförnedrande sex med en betydligt äldre man.
Båda fallen är så kallade sexmål där de kvinnliga målsägarna har genomgått en påfrestande rättsprocess samtidigt som de fått finna sig i att kränkas grovt på internet. Sedan en tid har båda förundersökningarna samt fotografier på målsägarna i Assangeärendet publicerats på svenska webbsidor.
Stiftelsen Tryggare Sverige uppmärksammade därför Polismyndigheten i Skåne på publiceringen av förundersökningarna och fotografierna, och polisen gjorde en anmälan till Datainspektionen. Frågan var om publiceringen stred mot Personuppgiftslagen (PuL).
Enligt Datainspektionens beslut som kom för ett par veckor sen gäller inte PuL när personuppgifter behandlas för journalistiskt ändamål, även om det görs på ett för enskilda personer kränkande sätt. Reglerna om journalistiskt ändamål gäller inte enbart etablerade medier utan även privatpersoner som vill informera, utöva kritik och väcka debatt.
Förutom att Datainspektionen förefaller sakna både ett genus- och brottsofferperspektiv verkar de även ha bristande kunskaper om vilka etiska regler som medier med utgivarbevis har att förhålla sig till.
Svenska Journalistförbundet pressetiska regler säger: ”Visa alltid offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn. Pröva noga publicering av namn och bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga”. Överträdelser av reglerna reglerar Pressens Opinionsnämnd (PON). Däremot har PON inget inflytande på de webbsidor som står utan publicistiskt ansvar.
I de ovan beskrivna fallen har inget etablerat medium publicerat namn eller foton på målsägarna, utan publiceringen har skett på webbsidorna där ofta rasistiska, främlingsfientliga, och/eller antifeministiska åsikter sprids.
Därtill verkar Datainspektionen slå juridisk knut på sig själv. När polisen i Skåne publicerade bilder på internet av okända gärningspersoner i syfte att kunna identifiera dem med tips från allmänheten skrev Datainspektionen att ”polisen endast i undantagsfall” får göra bildpublicering på internet. Anledningen var att publicering av bilder på misstänkta kunde innebära stora konsekvenser för den personliga integriteten ”då uppgifter på internet har en tendens att spridas obehindrat samt är svåra att rätta eller ta bort”.
Exemplen ovan visar på ett tydligt sätt att våra lagar inte förmår att skydda brottsdrabbade som ”hängs ut” på nätet. Bild-er på drabbade eller brottsutredningar kan vara utlagda på bloggsidor för läsare att kommentera. Oftast är det kvinnor vilka gjort polisanmälningar om misshandel och/eller våldtäkt som förtalas och ärekränks på dessa webbsidor.
Rättssamhällets passivitet till dessa brott kan också få konsekvensen att varken brottsdrabbade eller vittnen vågar anmäla eller berätta, då de riskerar att ”hängas ut” i cyberrymden för tid och evighet. Vilket direkt motverkar brottsförebyggande och brottsbekämpande arbete inom en rad områden som exempelvis ungdomsbrott, brott i nära relation och organiserad brottlighet.
Vår slutsats av Datainspektionens tolkning av personuppgiftslagen är att ju mer ett brottmål uppmärksammas i media, desto mindre hjälp får den drabbade av rättssystemet att skydda sin integritet. Även om rättsfallet är ett sexmål. Även om den brottsdrabbade har självskadebeteende. Även om den brottsdrabbade är ett barn.
Magnus Lindgren, Anna Palm