Hemlösheten var nära att döda mig
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2011-11-03
Berny Pålsson: Socialtjänsten motarbetade oss i vår kamp för överlevnad
Jag var ständigt skräckslagen för att jag inte skulle överleva utan gå under. Dö i förnedring och smuts. Och jag var väldigt nära att faktiskt göra det.
Hur hjälper samhället bäst de som hamnar i missbruk och hemlöshet? Debattören har egen erfarenhet och tycker inte att socialtjänsten varit till någon hjälp, snarare tvärtom.
I över ett år levde jag med det jobbigaste som jag har varit med om, nämligen den brutala hemlösheten.
Hemlöshet är väldigt förgörande för vilken människa som helst.
Min fästman, jag och vår hund smet skamsna från otaliga hotellräkningar utan att betala. Vi sov hos vänliga vänner så länge de orkade. De värsta nätterna sov vi i trappuppgångar och tvättstugor.
Jag vände mig till myndigheterna, men allt de hade att erbjuda var platser på olika härbärgen. Det var miljöer fulla av droger, trasighet och människospillror som mer eller mindre hade gett upp.
Det svåraste och farligaste med hemlösheten är det psykiska. Jag har aldrig haft svårt att få hyreskontrakt och jag hade en bok att skriva, men jag var så mentalt utmattad att jag inte ens orkade försöka. Eller hoppas.
Varje dag gick ut på att desperat jaga tak över huvudet, mat för dagen och droger. Allt i tillvaron handlade om ren överlevnad och drogerna kändes dumt nog viktigare än någonsin för att döva hur krävande min situation var.
Jag var ständigt skräckslagen för att jag inte skulle överleva utan gå under. Dö i förnedring och smuts. Och jag var väldigt nära att faktiskt göra det.
Men när jag för ungefär ett år sedan insåg att ”nu handlar det endast om veckor innan jag faktiskt stupar av utmattning” så tog jag en fullständig paus från alla droger. Jag såg till att socialen betalade ett rum på ett vandrarhem där jag kände mig så pass trygg att jag orkade göra en sista kraftansträngning.
Jag lyckades ta en paus från jakten på droger eftersom jag insåg att det enda viktiga i mitt liv var att skaffa en bostad.
Varje dag åkte jag till biblioteket och skickade intresseanmälningar på exakt alla annonser om lediga bostäder.
Inom två veckor hade jag ordnat fem olika visningar under samma dag i Malmö, lånade ihop pengar till tågbiljetten och åkte till dit över dagen. Men vi behövde bara gå på den första visningen, för redan efter att ha träffat och pratat med den första hyresvärden så höll min fästman och jag ett stabilt andrahandskontrakt i händerna.
Jag åkte tillbaka till vandrarhemmet i Göteborg, ordnade med flytthjälp och flyttade en vecka senare in i en central tvåa med högt i tak.
För ungefär sex år sedan tog jag mig till slut ut från sluten psykiatrisk vård med en enorm energi och var också då verkligt rädd för att gå under. Att ta sig ut från hemlösheten var minst lika svårt, en lika stor kamp.
Jag har sedan ett år tillbaka varit helt ren från narkotika. För nu vet jag att det inte finns något i denna värld, speciellt inte konstgjord tröst, som är värt att förlora sin bostad för. Det går snabbt att förlora det viktigaste man har och det är aldrig värt det.
Och man kan inte lita på att myndigheterna hjälper. Socialen är nöjd med att ha en på ett härbärge där de kan kontrollera en och man är beroende av deras välvilja och krav.
De gjorde absolut ingenting för att hjälpa oss.
Inte ens när jag blev våldtagen på härbärget. Då sa de att de inte tänkte betala för något annat boende än just det härbärget.
Jag fick skrika och ställa till med en scen för att få dem att betala en plats på ett vandrarhem. Jag hotade med media och skällde ut chefen på socialen.
De vägrade också att hjälpa till med tågbiljetter när vi hade visningar i Malmö. Vi fick låna ihop pengar av våra familjer.
Socialen snarare motarbetade oss och när vi la av helt med narkotika fick vi själva mer att hända på en vecka än vad de hade gjort på ett år.
Och jag är glad att vi skaffade ett eget boende där vi bestämmer våra egna regler och villkor.
Vi är fortfarande rena och har tät kontakt med socialen och beroendemottagningen Gustaf, men vi är inte helt beroende av socialen och det känns både viktigt och skönt.
Varje dag när jag öppnar ytterdörren med min egen nyckel och varje dag som jag styr min tillvaro framåt på många sätt fylls jag av glädje och tacksamhet.
Det hänger en skylt på ytterdörren där det står ”it's good to be home”.
Som en påminnelse. En påminnelse om vad jag förlorade och åter fått, en påminnelse om att hur dåligt jag än mår så har jag ett hem.
En påminnelse om vad jag kämpar för att aldrig mer förlora.
Berny Pålsson