Det går att fostra barn utan att kränka eller skrämma
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-10-30 | Publicerad 2011-10-28
Debattörerna: Kommunernas föräldrakurser måste diskuteras
Gamla auktoritära idéer om barnuppfostran har på senare år lanserats som en nyhet. Föräldrar kan gå kurser för att lära sig att styra sina barns beteende med hjälp av belöning och bestraffning. Många kommuner erbjuder sådana kurser. Föräldrarnas stress sägs minska men frågan är om barnen blir mindre stressade.
En av de kurser som förekommer är ”De otroliga åren”. Kursboken med samma namn rekommenderar en metod för att göra barn fogliga. Den är framtagen för barn med beteendestörningar, och metoder att få dessa barn att ändra beteende har sedan överförts till helt vanliga barn. ”De otroliga åren” beskriver barnet som föräldrarnas motståndare. Texten är visserligen på sina ställen förrädiskt beskedlig men budskapet nog så obehagligt.
Föräldrar uppmanas att systematiskt använda positiv förstärkning. Barnet måste uppföra sig som föräldrarna önskar för att få normal föräldraomsorg. Belöningen kan vara klistermärken som används till att köpa en extra godnattsaga, eller att få ta med en kamrat hem. Man kan inte låta bli att undra hur många kamrater ett barn som ”uppfostras” på detta sätt till slut har. Barn brukar göra mot andra som de blir behandlade själva. Att använda köp-sälj-teknik bland kamrater brukar aldrig vara särskilt framgångsrikt.
Vid sidan av belöning uppmanas föräldrar att använda ignorering, enligt kursboken en av de mest effektiva metoderna. Eftersom den anses lämplig för så små barn som treåringar, är anvisningen att undvika ögonkontakt med barnet en av de mest upprörande: ”Ditt ansiktsuttryck bör vara neutralt, du bör undvika ögonkontakt och inte diskutera med barnet. Att ignorera innefattar också att dra sig undan från barnet”.
Till olämpligt beteende räknas att gnälla, retas och få utbrott. Också ”korta skrikattacker mitt i natten” räknas som ett beteende som kan ignoreras.
Hjälper inte ignorering trappas straffskalan upp, till time-out. Det innebär att barnet tvingas till någon form av isolering. När ett barn inte hängt upp sin jacka på kroken, eller fått ett utbrott, ska det sitta avskilt och tänka över vad det gjort. Föräldrar föreslås inrätta ett time-out rum för barnet. ”Helst ska det vara ett trist, tråkigt rum som har ordnats så att ett barn kan vara ensamt där utan risk.” Målet är att få barnet att sluta protestera. ”Det innebär att i början när du använder time-out kan den vara längre (30 till 40 minuter) om barnet fortsätter att skrika. Om barnet försöker komma ut ur time-out rummet kan det bli nödvändigt att hålla emot dörren eller låsa den en kort stund.”
Vad händer med barnet där inne? Om ett barn tappar behärskningen behöver det hjälp att få tillbaka kontrollen. Barnet behöver närhet och tröst. I stället ges föräldrar rådet att skruva upp ljudet på tv:n eller lyssna på musik i hörlurar för att slippa höra barnets skrik.
De auktoritära föräldraprogrammen behöver problematiseras och diskuteras. Att kommunpolitiker köper in dem och erbjuder dem till föräldrar är märkligt i ett land som Sverige, först i världen med att förbjuda barnaga och där lagstiftningen tydligt säger att barn inte heller får utsättas för annan kränkande behandling.
Föräldrar som förstår vilka negativa konsekvenser auktoritära metoder kan få för barn letar antagligen efter alternativ. I tider av varannan-vecka-boende och livspusslande har vettiga föräldraprogram utan tvekan en uppgift att fylla. Det finns metoder där föräldrar utan att kränka eller skrämma barnen kan lära sig att hantera vardagskonflikter. Meningen med uppfostran är ju att barn ska lära sig att skilja mellan rätt och fel och att de på sikt ska kunna ta ansvar för sina egna handlingar.
Monica Danielsson
Birgitta Jansson