Dags att privatisera kungahuset
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2011-10-04
Kungaboksförfattaren: Monarkens dåliga omdöme måste få konsekvenser
Carl XVI Gustaf besöker en annan kung, Saudiarabiens Abdullah, på dennes ranch. Kungen hänger en medalj på sin kollegas bröst, den prestigefyllda Bronsvargen, för sina insatser inom den internationella scoutrörelsen.
Så långt inga problem. Två vuxna scouter möts och utväxlar ömsesidig beundran, får man förmoda. Men så infinner sig komplikation nummer ett. Saudiarabien är en diktatur med en medeltida rättsskipning, där offentliga kroppsbestraffningar och avrättningar är legio och där kvinnors rättigheter kraftigt begränsas av en minst sagt patriarkal maktstruktur dit den arabiska våren ännu inte nått. Sedan infinner sig komplikation nummer två. Carl XVI Gustaf är inte vilken kung som helst, han är Sveriges statschef, inskriven och garanterad i grundlagen och därmed vårt lands främste representant; i alla sammanhang, dygnet runt, i såväl tjänsten som privatlivet.
Låt oss helt kort blicka bakåt några år, för att se sammanhanget. En snabb sökning via Google visar att de båda kungarna träffades i Saudiarabien februari 2008 för att markera framgångarna för ”Gifts for Peace”-programmet som startades av kung Abdullah för att skapa förståelse för och öka vänskapen bland ungdomar i olika länder och kulturer. Carl Gustaf invigde sin vän i scoutrörelsens World Baden-Powell Fellowship samt dess Regal Circle.
I Boston året därpå möttes den svenske kungen och prins Faisal bin Abdullah bin Mohammed (utbildningsminister och president för Saudi Arabian Boy Scouts Association) för att officiellt meddela att Saudiarabien skänker 3 miljoner dollar till World Scout Foundations fredsprojekt. ”Gifts for Peace, som Hans Majestät kung Abdullah så vänligt initierade för några år sedan, har gjort ett fantastiskt arbete för att öka toleransen i världen”, sade den svenske kungen enligt saudiarabiska ambassadens egen hemsida; ett uttalande i klass med det han undslapp sig under statsbesöket i Brunei 2004. Efter frukost besökte de båda Boston Fan Pier för att titta på Volvo Ocean Race.
Carl XVI Gustaf är hedersordförande i World Scout Foundation. Det är ett av de områden som kungen adopterat som sitt specialintresse, ungefär som hans farfar gjorde med arkeologin, och inget som han gör som officiell representant för Sverige. Problemet är, återigen, att han samtidigt är Sveriges statschef. Frågan är då: kan, eller bör, landets statschef umgås med och belöna diktatorer och dess företrädare som privatperson, och på det sättet som statschef riskera att legitimera bristen på mänskliga rättigheter i länder som Saudiarabien? Skulle statsminister Fredrik Reinfeldt kunna göra samma sak? Att vid sidan om sitt officiella program som folkvald regeringschef privat frottera sig med ledare för länder som visserligen delar hans privata intressen men som samtidigt piskar sina undersåtar till lydnad?
Hovets företrädare brukar ofta säga att medierna inte i tillräckligt hög grad skildrar kungafamiljens hårda arbete att verka för Sverige, på hemmaplan och utomlands. Men jag undrar hur många svenska journalister och fotografer som erbjöds möjligheten att bevaka de fyra dagarna i Saudiarabien i slutet av september? Hur kommer det sig att hovet på sin hemsida inte publicerat något pressmeddelande om medaljutdelningen på Abdullahs ranch? Om besöket där i hovets ögon är helt oproblematiskt, hur kommer det sig då att informationsavdelningen väljer att inte utförligare informera om medaljutdelningen till den saudiske diktatorn och vad de båda i övrigt pratade om? Den typen av information, som att de båda kungarna samtidigt som medaljutdelningen också diskuterade bilateralt samarbete, får man istället söka hos medier som Asian Tribune och värdlandets Saudi Press Agency, på vars hemsida man också kan ladda ned inte mindre än nio bilder från mötet. Och om Sveriges statschef och Saudiarabiens diktator diskuterat bilateralt samarbete, en i högsta grad politisk fråga, varför står det inget om det på utrikesdepartementets, eller regeringskansliets, hemsida? Och, framförallt, är det förenligt med statschefsrollen att överhuvudtaget inleda sådana diskussioner?
Detta är den centrala problematiken kring vår nuvarande monark – oförmågan att förstå att allt han gör, privat såväl som i tjänsten, påverkar förtroendet för det ämbete han fötts in i. Han kan inte å ena sidan personifiera Sveriges ståndpunkter på centrala områden som värderingar kring kärnfamilj, kvinnosyn och mänskliga rättigheter, och å andra sidan utöva ett privatliv som går på tvärs mot dessa värderingar.
En rimlig konsekvens av detta kan vara att privatisera kungafamiljen en gång för alla. Att skilja kungahuset från staten, och låta familjen Bernadotte fortsätta med sina uppdrag att inviga olika evenemang, skänka rojalistisk glans åt den som så önskar och dela ut så många medaljer den vill, till vilka den vill. Kvälls- och veckotidningarnas läsare lär knappast bli besvikna och skulle antagligen inte märka någon större skillnad. Babylycka och bröllop blir opåverkade tilldragelser. Men låt våra högsta folkvalda representera nationen Sverige, det är de mer lämpade för och kan samtidigt hållas ansvariga genom demokratisk insyn. Samt, inte minst, kan väljas bort om de inte sköter sitt uppdrag.
Thomas Sjöberg