Anonymiteten på nätet livsviktig
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-08-16 | Publicerad 2011-08-05
Anna Troberg, Piratpartiet: Vi stod alldeles ensamma mitt uppe i hat och fördomar just för att internet inte fanns
En vecka om året trängs politiker i kapp i för att få krama på sådana som mig. En vecka om året är vi det bästa sedan skivat bröd. Under Prideveckan är vi fantastiska och alla är våra bästa kompisar. Resten av året är det inte många av dem som skänker oss en tanke. De är för upptagna med att fatta beslut som på olika sätt gör livet besvärligare för mig, men framför allt för de som befinner sig på samma punkt i livet som jag gjorde för tjugo år sedan.
För tjugo år sedan var jag sjutton år gammal och bodde i Borlänge. Efter skolan brukade jag gå till biblioteket för att mellan bokpärmarna försöka hitta någon som var som jag. Det var det enda stället där det fanns en sportslig chans, för någon annanstans syntes de inte till. Min lilla stad var trevlig på många sätt, men gay var den sannerligen inte. Det enda som var det minsta lilla gay var att Jonas Gardell besökte grannstaden Falun någon gång vartannat år.
På biblioteket var det annorlunda. Mellan bokpärmarna fanns det en hel del kvinnor som förälskade sig i andra kvinnor. Dessvärre insåg snabbt att de inte var några fantastiska förebilder. Jag visste att jag förälskade mig i tjejer, så långt var jag med, men allt det där andra tänkte jag då rakt inte ställa upp på. Jag skämdes inte. Jag hade inte ångest. Jag var varken suicidal eller mordisk och jag tänkte inte kasta mig i armarna på en karl jag inte ville ha för att verka vara något jag inte var.
Efter att ha finkammat biblioteket efter någon form av positiv förebild beslutade jag mig för att inte låta mina känslor smetas ner av det där depressiva dravlet som tydligen var omvärldens syn på hur mitt liv skulle komma att te sig. Jag visste att det jag kände var något bra och därför fattade jag tidigt ett mycket medvetet ett beslut om att trycka på paus och ställa mitt liv på vänt.
Medan mina klasskamrater och kompisar dejtade och skaffade sig pojk- och flickvänner bidade jag min tid. Allt det där skulle jag också göra, men inte där och inte då, utan sedan. I efterskott har jag förstått att vi var flera som gjorde så. Några av mina bästa vänner från den tiden är också gay, men vi pratade aldrig om det då. Vi pratade om allt annat, men aldrig om det. Det pratade vi om först flera år senare när vi allihop hade flyttat till Stockholm och hade tröttnat på att vänta på att få leva våra liv.
Dagens ungdomar har tack och lov ett verktyg som vi inte hade. De har internet. Det betyder att de har oändligt mycket bättre möjligheter att skaffa sig positiva förebilder. Deras bibliotek är inte ett lokalt statsbibliotek med heltäckningsmatta från sjuttiotalet. Deras bibliotek är rymmer kunskap och erfarenheter från hela världen. De kan hitta alla de böcker och filmer som jag inte hade en aning om fanns.
Dagens ungdomar har ett fönster ut i en bättre och öppnare omvärld som jag och mina vänner inte hade. De kan möta alla de där människorna som vi aldrig såg till någonstans där vi bodde. Ni vet, alla de där helt vanliga människorna som bara genom att leva sina liv öppet och ärligt är de finaste förebilder man kan önska sig. På nätet kan dagens ungdomar träffa vänner som är precis som dem. De kan hitta pojk- och flickvänner. De kan vara som alla andra ungdomar.
Jag tänker ofta på detta när det höjs röster som vill begränsa friheten och möjligheten att vara anonym på nätet. Varje försök att begränsa dessa friheter är ett konkret försök att skicka tusentals ungdomar rakt in i garderoben och ensamheten igen. Varje sådant försök får det att knyta sig i magen på mig.
Självklart finns det människor som missbrukar friheten och anonymiteten till att sprida hat och fördomar. Det har det alltid funnits, men man biter sig i foten om man försöker tysta dem genom att begränsa deras och andras möjligheter att uttrycka sig anonymt.
I början på 90-talet såg jag Army of Lovers uppträda i Borlänge. Större delen av konserten skanderade stora delar av publiken i skydd av folkmassans anonymitet ”Bögjävlar!” Ingen sa något om det. Vi gick alla tyst hem och låtsades som om det inte hade hänt. Det var lättast så. På den tiden sa ingen emot. Om någon ville säga emot, så förpassades man till insändarsidan där man var tvungen att skriva under med namn och vem skulle våga göra det och utsätta sig för den skanderande mobben? Jag vågade inte.
Dagens frihets- och anonymitetsmissbrukare förvandlar inte sällan nätets kommentarsfält till verbala pissrännor, men maktbalansen har förändrats. Förr var de herre på täppan och kunde stå oemotsagda och spy ut sitt hat på en konsert, vid en busshållplats, vid fikabordet eller i skolan. I dag står de aldrig oemotsagda. Det finns en anonym armé av godhjärtade tangentbordsriddare som villigt rycker ut och står upp för allas rätt att leva sina liv som de vill. De finns i kommentarsfält, bloggar och twitter och de inspirerar andra att inte tiga still i världen utanför nätet heller. Dessa anonyma hjältar glöms i princip alltid bort när man diskuterar hat och fördomar på nätet.
Jag är riktigt stolt över den där tonåringen som trots allt vägrade låta sig övertygas om att det hon kände var fel, men jag tycker det är sorgligt att det fanns få positiva förebilder att hon kände att hon behövde pausa sitt liv. Jag vill inte att någon som växer upp i dag ska behöva göra det.
Jag och mina vänner gick inte fria från hat och fördomar bara för att internet inte fanns. Faktum är att vi i stället stod alldeles ensamma mitt uppe i hat och fördomar just för att internet inte fanns. Vi skulle ha behövt de där godhjärtade tangentbordsriddarna på vår sida. En enda positiv kommentar bland hundra negativa hade gjort stor skillnad. Vi hade vetat att vi inte var ensamma.
Ingen ska behöva känna sig tvingad att tillbringa tonåren i ett glåmigt väntrum. Fördomar får aldrig stå oemotsagda. Därför måste vi slå vakt om frihet och anonymitet på nätet och ge ungdomar en ärlig chans att upptäcka att de har ett fantastiskt liv framför sig oavsett vem de har turen att älska och få bli älskad av.
Är det för mycket att hoppas att politiker ska tänka på det mer än en vecka om året?
Anna Troberg
Partiledare Piratpartiet