Gratis Pride kan bli ett zoo för hbt
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2011-08-05
Debattören: Allt för många heterobesökare kan förstöra frizonen
Pride Park har alltid varit en frizon från heteronormen. Även om heterosexuella varit välkomna, och många av besökarna varit heterosexuella, så har den övervägande majoriteten alltid varit hbt-personer. När andelen heteropersoner blir för hög jämfört med hbt-personer upphör frizonen att existera – hur välvilligt inställda heteropersonerna än är. I år har Stockholm Pride gjort två stora förändringar som riskerar att resultera i just ett avskaffande av Pride park som frizon.
Pride park har varit en frizon från sexualitets- och könsnormer ända sedan 1998, då Europride för första gången hölls i Sverige och ”homoveckan” framledes blev just Stockholm Pride. Det har från vissa led framförts kritik mot att Stockholm Pride är för kommersiellt och kostar pengar, samtidigt som det funnits önskemål om att flytta Pridefirandet till en mer central plats med mer yta än Tantolunden, där Pridefestivalen huserat de flesta år.
I år har man ändrat på båda de sakerna. Pride hålls på Stockholms kanske mest centrala plats för evenemang, Kungsträdgården, och är öppet och gratis för alla. Centralt, öppet och gratis är ju superbra, kan tyckas. Jag är dock inte så säker på det. Tvärt om tror jag att Stockholm Pride slagit in på en väg som riskerar att vattna ur festivalen och göra den till den nya Vattenfestivalen.
Ibland har årets Pride park känts som ett zoo dit heteropersoner går för att kolla in hur ”de där” egentligen är. Det är väl gott och väl om man tolkar syftet med Pride som ”att ställa sig på led och visa att vi minsann inte är konstigare än alla andra”. Men Pride är inte till för heteropersoner. Pride handlar inte om att visa hur vanliga och normala bögar, flator, bin och transpersoner är, och att vi därför förtjänar tolerans. Tolerans som är villkorad med ”så länge du beter dig som vi vill” är inte mycket till tolerans.
Problemet är inte att Pride är gratis. Kan man få Stockholm Pride att gå runt utan att behöva ta betalt av till exempel ungdomar, arbetslösa eller andra grupper som ofta har väldigt begränsade resurser är det utmärkt. Det är tråkigt att man ska behöva välja bort den gemenskap och frizon Pride park innebär av ekonomiska skäl. Däremot ser jag inte varför jag och andra som tjänar relativt bra ska bjudas på det här evenemanget.
Problemet är inte heller att Pride är centralt. Tantolunden var i och för sig ett trevligt område, men det låg undangömt och hade inte utrymme för festivalen att växa. Att en vecka om året skapa en central frizon för alla som direkt faller utanför heteronormens snäva paraply är en tydlig och viktig signal.
Problemet är kombinationen av de två. Helt plötsligt är Pride park en festival på en av Stockholms mest trafikerade platser, där vem som helst kan gå in utan någon direkt motprestation. Kungsträdgården är välbesökt: 2010 räknade Stockholms läns landsting (inför ”Forskning & Hälsa”) att 60 000 personer passerar Kungsträdgården varje dag. Maxantalet personer i årets Pride Park i Kungsträdgården beräknas av Stockholm Pride till cirka 15 000 åt gången.
Som jämförelse kan man säga att 2008, då man tog inträde, besökte cirka 17 000 personer Pride park i Tantolunden varje dag. Det var inte heller ovanligt att Pride park tidigare år blev fullt under vissa kvällar – trots att det kostade cirka 300 kronor att gå in om man inte hade veckopass.
Parken har alltså begränsat utrymme för besökare och varje heteroperson som ville in och kolla på till exempel schlagerkvällen i går kväll tog, om parken blev full, plats från en hbt-person. Det finns så klart inget sätt att avgöra huruvida en person som går in är homo, bi, hetero eller om hen faller inom ramen för ”transpersoner”. Så har det även varit tidigare år, men då har det funnits en tröskel och en motprestation som säkerställer att den som går in verkligen är intresserad av att vara där.
I år kan vem som helst som inte har något bättre för sig gå in i parken. Ungefär som på Vattenfestivalens tid.
Nog för att Vattenfestivalen var en trevlig tillställning, men det var också en gigantisk heterofestival.
Micke Kazarnowicz