Låt USA få visa vägen i kampen mot fattigdom
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-07-21 | Publicerad 2011-07-12
Debattörerna: Medborgare på marginalen ska också kunna spara pengar
Många svenska hushåll vänder och vrider på slantarna för att få vardagsekonomin att gå ihop. En förklaring är de höga skatterna. Varje krona som går i skatt är en krona mindre för den enskilde att använda.
Men till skillnad från medel- och höginkomsttagare saknar låginkomsttagare ofta sparade pengar. Utformningen av välfärdssystemet hindrar faktiskt dem som inte har etablerat sig på arbetsmarknaden, och som ibland behöver ekonomiskt stöd från kommunen, att bygga en sparbuffert. Den som söker försörjningsstöd (socialbidrag) får inte ha några sparade pengar.
Dessa måste användas innan det offentliga kan ge en hjälpande hand. Äger du en lägenhet kan du få stöd, men blir förr eller senare tvungen att sälja bostaden för att beviljas fortsatt hjälp.
Detta låter rimligt. Försörjningsstödet ska vara tillfälligt. Samtidigt innebär nuvarande system att det är näst intill omöjligt för dem som får ekonomiskt
bistånd, ofta unga mellan 18 och 29 år, att spara en slant för framtiden.
Trots att Sverige är rikt lever många i dag från lönebesked till lönebesked. Så sent som 2008/2009 konstaterade SCB att drygt 18 procent av den vuxna befolkningen inte kunde få fram 8 000 kronor på en månad utan att låna eller be om hjälp. Sammanlagt 6 procent hade haft svårt att hantera sin vardagsekonomi det senaste året.
Statistik som Länsförsäkringar tog fram 2010 bekräftade bilden. Ett av fyra hushåll i Sverige kan inte hantera en plötslig utgift på 5 000 kronor.
I brist på egna tillgångar är vi sårbara. Utan en sparbuffert avstår vi från att byta arbetsplats eller att utbilda oss, och vi blir mindre villiga att starta eget företag. Detta är negativt både för den enskilde och för samhället i stort.
I avsaknad av egna sparmedel gör vi oss i stället beroende av dyra korttidslån när månadens utgifter blir högre än planerat.
I USA har man länge uppmuntrat ett ökat privat sparande. Ett intressant initiativ kallas Individual development accounts (individuellt utvecklingskonto), så kallade IDA. Genom att matcha varje sparad dollar med en eller två dollar är tanken att göra det attraktivt även för personer med små marginaler att spara regelbundet. Om deltagarna i ett IDA-projekt behöver ekonomiskt stöd under tiden programmet pågår kan de ta av sina besparingar. Matchningspengarna kommer från flera olika håll, till exempel det offentliga, företag, kyrkor
eller välgörenhetsorganisationer. De som ger pengar kan ofta göra skatteavdrag för sina bidrag.
Erfarenheterna av IDA-programmen inspirerar. Tusentals låginkomsttagare har fått möjlighet att bygga sig en egen sparbuffert och i snitt sparar deltagarna 33 dollar i månaden och får ytterligare 100 matchdollar. Många sparar för att köpa en egen bostad, medan andra betalar för en utbildning eller startar ett eget företag. IDA-program finns i dag i 44 av
landets 50 stater, ofta med brett politiskt stöd.
De svenska välfärdsinsatserna har traditionellt handlat om att hjälpa till med löpande utgifter. Detta är viktigt, men inte tillräckligt. Medborgarna måste också uppmuntras att ta ett ökat egenansvar och göra långsiktiga investeringar.
IDA är ingen universallösning. Det är svårt att överföra konkreta idéer från ett välfärdssystem till ett annat. Men det svenska välfärdsbygget är inte fulländat. Drygt 420 000 svenskar ansökte 2009 om försörjningsstöd.
Genom att uppmuntra dessa ofta unga personer att spara en slant för framtiden kan Sverige bli ett starkare samhälle. Erfarenheterna av IDA-program inspirerar.
Vem vet, kanske har Sverige något att lära av amerikansk välfärdspolitik.
Philip Lerulf
Michael Sherraden