Barnfattigdom handlar om att hamna utanför
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-07-10 | Publicerad 2011-07-09
Nanne Grönvall: Barnfattigdom handlar inte om prylar – man kan svälta även själsligt
Jag har följt Aftonbladets serie om barnfattigdom och är så tacksam att man tar upp detta kontinuerligt.
Tyvärr möter jag en del människor som inte riktigt förstår problematiken med fattigdomen i Sverige utan tycks tror att det bara handlar om prylar och ha-begär. ”Jag hade minsann inget tv-spel när jag var liten och det gick bra ändå”, sa en person jag mötte för ett tag sen.
Inget kan vara mer fel än att säga att det handlar om det materiella. Att som familj leva i fattigdom handlar inte i huvudsak om det, att inte ha det som ”alla andra” har. Det handlar om att vilken fruktansvärd stressfaktor det är när man inte får ekonomin att gå ihop: att inte kunna betala sina räkningar, rädslan att bli vräkt om man inte klarar av hyran och om hur varje extrautgift blir en ekonomisk katastrof för hela familjen.
Fattigdom innebär ofta att ens förälder eller föräldrar har väldigt lågt betalda jobb eller är arbetslösa. Det medför många gånger dåligt självförtroende, oro, depressioner och en kamp för att våga tro på en bättre framtid. När vuxna i ens familj mår dåligt, gör man det även som barn.
Skolor i fattiga områden får ofta mycket sämre förutsättningar. Lärarna i dessa skolor förväntas inte bara undervisa, de måste också räcka till för alla barns olika situationer. Det är ingen lätt uppgift. Många lärare gör heroiska insatser.
På samma sätt förväntas socialtjänsten få en stram budget att räcka till för allt fler behövande, och samtidigt ska de vara lyhörda för barnens hemsituation. En tuffare uppgift än vad många förstår.
Och hela tiden signalerar samhället, hysteriskt och överallt, att det är pengar och framgång som gäller.
På tv visar man olika dokusåpor där rika människor visar ett tydligt förakt för de som inte är stenrika, och de framställs ofta som coola. Om barn ser att man behandlar mindre ekonomiskt gynnade personer sämre så tror de ju att det är så det ska vara.
På en tv-kanal för tonåringar visar man ”My supersweet 16” där bortskämda barn får sätta ihop sina svindyra födelsedagsfester utan begränsning på budget och de har inte minsta tillstymmelse till ödmjukhet. De gör inbjudningslistor med orden ”inga ocoola, fula eller tjocka människor får komma på min glamourösa fest”. Jo, de säger faktiskt så och föräldrarna fnittrar stolta ”hon är så bestämd, vår dotter”.
Jag förfasas över att det är sånt här som barn och ungdomar ska få som förebilder.
Ungtuppar som vaskar champagne och ingen i sällskapet som säger ”är du helt dum i huvudet?”.
Klädmärkeshetsen är värre än någonsin och går allt lägre ner i åldrarna. De som inte har råd att hänga med i svängarna, blir många gånger retade i skolan. Alla vill känna sig accepterade och omtyckta.
Hur ska barn i fattigdom kunna känna att de är fantastiska, oavsett ekonomi eller yrkesval, när omvärlden signalerar annat?
Kraven på att lyckas och tjäna pengar är större än någonsin. Hetsen ökar och de som inte uppnår kriterierna känner sig utanför. De som försöker ifrågasätta det anses ofta töntiga och tråkiga.
Då står jag gärna först i ledet med ordet ”pisstrist” stämplat i pannan, för jag kommer aldrig att ge upp hoppet på goda värderingar i samhället. Det är människor som är intressanta, inte deras status, och vi måste slåss för att alla ska känna så. Vi får inte tro att bara för att ingen svälter ihjäl här så finns ingen anledning till oro. Man kan även svälta själsligt. Alla ska få en bra förutsättning i livet, det får vi aldrig ge upp!
Nanne Grönvall