Barnmisshandel kan aldrig rättfärdigas
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-06-24 | Publicerad 2011-06-23
Debattörerna: Övergreppen mot bebisen i ”Daisy Diamond” får inte upprepas
För en tid sedan visade SVT den dansksvenska ”Daisy Diamond”, en film som i slutet av 2007 gick upp på svenska biografer. I den skildrade den hyllade regissören Simon Staho en kvinna, spelad av Noomi Rapace, som desperat försöker kombinera skådespelardrömmar med ett krävande, nyfött barn.
Staho ska ha all heder för att han tar upp ett tungt och svårt ämne, men i filmen finns ett flertal scener där gränsen för vad man borde få utsätta ”skådespelande” bebisar för passerats.
I extremt långa tagningar sitter Noomi Rapace och ömsom tvångsmatar, ömsom aggressivt skriker en bebis i ansiktet. Det handlar om ett barn som är så litet att det definitivt inte fattat något eget beslut om medverkan, ett barn som är så litet att det definitivt inte har något grepp om vad som är verklighet och fiktion, ett barn som är så litet att det enda det kan göra för att signalera att det inte vill vara med är att gråta och sträcka sig efter någon (förmodligen en förälder) som står bakom kameran, utanför bild.
I en annan scen trycker man i en obruten tagning, filmad rakt uppifrån, ner ett panikskrikande litet barns huvud under vatten - en handling som de flesta människor tveklöst skulle uppfatta som misshandel och övergrepp. En handling som enligt lagen betraktas som kriminell.
Att filmen inte gav upphov till något ramaskri runt premiären kan bero på att den enligt Svenska Filminstitutets statistik sågs av endast 286 personer på bio. Reaktionerna uteblev också när den nyligen visades på SVT - trots att den rimligtvis måste ha setts av många fler. Och, tycker man, av någon ansvarig inköpare på SVT.
Vi reagerar starkt mot att det är så lätt att komma undan med att utsätta barn för liknande behandling i konstens namn. Att SVT överhuvudtaget sänder en film som ”Daisy Diamond” visar på stora brister i både omdöme och respekt för barns rättigheter. Varför har ingen satt stopp? På produktionsnivå? På distributionsnivå? På SVT?
Man kan tycka att det är för sent att först nu, 2011, reagera på en sedan länge färdiginspelad film. Det stämmer så till vida att det våld man utsatt ett barn för inte kan göras ogjort.
Men, för oss är det oerhört viktigt att lyfta frågan då ingen annan på ansvarig nivå i Filmsverige tycks göra det. Det är en fråga som kan och måste diskuteras i flera instanser. Vi efterlyser helt enkelt tydliga regleringar över vad man får utsätta barn för i konstens namn.
Man kan också tycka att det först och främst är föräldrarnas ansvar att se till att deras barn inte råkar illa ut i liknande sammanhang. Men det är inte särskilt rimligt att anta att medföljande föräldrar ska ha modet att säga ifrån på plats när det handlar om en så stor apparat som en filminspelning faktiskt ofta är. Särskilt om ingen annan verkar reagera, vilket uppenbarligen varit fallet när det gäller ”Daisy Diamond”.
Nej, ansvaret måste tas långt tidigare, av producenterna. Hur ska vi berätta vår historia så att inga barn kommer till skada? Hur klipper vi? Hur filmar vi? Det kan tyckas vara enkla och självklara beslut, men när man ser en film som ”Daisy Diamond” är det uppenbart att så faktiskt inte alltid är fallet.
Vad samtyckande vuxna har för sig framför kamerorna, och att vuxna skådespelare väljer att utsätta sig för demonregissörer för konstens skull är en sak.
Vad Simon Staho och hans team utsatte de ”skådespelande” bebisarna för i ”Daisy Diamond” är något helt annat, och får aldrig hända igen.
Måns Herngren
Emma Gray Munthe
Jonas Inde
Göran Harnesk