Låt Annie efterträda Maud som C-ledare
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-07-07 | Publicerad 2011-06-17
Debattören: Hon har starkt stöd i partiet – och det kommer att behövas
Efter drygt tio år som partiledare för Centerpartiet meddelade Maud Olofsson i går att hon lämnar posten i samband med partistämman i höst. Ett mycket klokt beslut.
Till skillnad från flera tidigare partiledare för Centerpartiet kan Olofsson därmed lämna med flaggan i topp. Och slipper att bli utkastad i stil med företrädarna Thorbjörn Fälldin, Olof Johansson och Lennart Daléus.
Olofsson har haft en framgångsrik tid som partiledare. Genom en ordentlig förnyelse och framtidsinriktning av partiet ledde hon Centerpartiet till två framgångsval i rad, både 2002 och 2006. Hon hade en avgörande roll för bildandet av alliansen, och bär stor delaktighet i maktskiftet 2006.
Fast det går inte att komma ifrån att Centerpartiet i valet 2010 gjorde ett riktigt dåligt val. Som partiledare bär Maud Olofsson det yttersta ansvaret för detta.
Det finns naturligtvis flera olika anledningar till att det gick som det gick i valet, men en stor förklaring ligger i att den förnyelseprocess som resulterade i framgången 2006 i princip helt avstannade därefter. Tillsammans med en bristfällig förmåga att kommunicera det politiska budskapet resulterade det här i ett successivt sjunkande väljarstöd genom hela förra mandatperioden. En trend som har fortsatt sedan valet i höstas.
I Statistiska centralbyråns partisympatiundersökning för maj fick Centerpartiet bara 4,5 procent. Så lågt har stödet bara varit en gång tidigare – i november 1999.
Om Centerpartiet ska ha en möjlighet att stärka sin position hos väljarna i nästa val är det nödvändigt att få till en förnyelse av såväl politik som partiledning.
Tidigare har det verkat som att Maud Olofsson själv bedömt det som att extrastämman hösten 2012 skulle vara rätt tid för henne att gå. Nu har hon alltså kommit på bättre tankar. Inte omöjligt efter lite hjälp på traven.
Precis som Olofsson konstaterade på presskonferensen, där hon meddelade att hon inte ställer upp till omval, innebär det här att den nya partiledaren får gott om tid på sig att sätta sin egen prägel på partiets form och politik. Något som hade försämrats ju längre in i mandatperioden som beslutet dröjt.
I den process som nu tar vid för att utse den person som ska leda Centerpartiet efter Maud Olofsson finns ett flertal kompetenta personer, några mer lämpliga än andra att axla manteln.
Som jag ser det är Annie Johansson, riksdagsledamot och partiets ekonomisk-politiska talesperson, det bästa alternativet. Hon har en tydlig liberal kompass. Hon har erfarenhet av att vara en central person i partiet utan att för den delen bära ansvar för de största misstagen. Och hon har en förmåga att kommunicera ett politiskt budskap tydligt och tilltalande.
Johansson har ett starkt stöd både inom partiet och hos väljarna. I höstens riksdagsval var hon den centerpartist som fick flest antal kryss till riksdagen i sin valkrets.
Vill man vinna val är det en viktig egenskap att kunna attrahera väljare.
När tidningen Dagens Samhälle i april frågade centerpartistiska kommunstyrelseordföranden vem de ville ha som ny partiledare var Johansson solklar favorit.
Vill man få med sig partiet på ett viktigt men kanske svårt förnyelsearbete är det viktigt att ha ett starkt stöd inom partiet.
Johansson går hem i alla läger och har ett starkt stöd hos både gräsrötter och kommunalråd.
De som vill invända och hävda att hon är för ung, bör begrunda att hon är jämnårig med Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin.
Annie Johansson har de förutsättningar som krävs för att Centerpartiet ska kunna vända den nedåtgående trenden. Därför bör hon bli Centerpartiets nästa partiledare.
Fredrik Jarl