Allt fler barn i Sverige växer upp i fattigdom
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-06-08 | Publicerad 2011-06-07
Rädda Barnen: Den ekonomiska familjepolitiken missar målet
År 2002 publicerade Rädda Barnen den första rapporten om barnfattigdomen i Sverige, och med jämna mellanrum har den följts upp av nya rapporter med aktuell statistik. Publiceringarna brukar få hyfsad uppmärksamhet i media och av politiker, men efter några dagar begränsas intresset till dem som yrkesmässigt arbetar med barn- och välfärdsfrågor.
Med årets rapport blev det lite annorlunda.
Helt plötsligt seglade begreppet barnfattigdom upp som en stor fråga under vårens politiska debatter, barnfattigdomsrapporten citerades så gott som dagligen i olika medier, och politiker i olika läger ansåg sig kunna hämta näring ur innehållet. När ledande politiker som Håkan Juholt och Anders Borg tog upp barnfattigdomen blev begreppet centralt i den politiska agendan på allra högsta nivå.
Men alla har inte applåderat. En del anser att vi stack ut hakan för mycket när vi hävdade att Sverige bryter mot Barnkonventions artikel 4 när Sverige inte gör sitt yttersta för att motverka barnfattigdomen. Det är ju lite känsligt det här med Sverige, barn, och fattigdom. Den finns väl inte?
Det stora intresse och de starka känslor som debatten väckt våren 2011 beror inte bara på att barnfattigdomen ökar, utan visar också att det finns en särskild laddning i begreppet.
Sverige har länge och med rätta påstått sig vara ett föregångsland i hur vi tar hand om och stöttar barnfamiljer, och den svenska ekonomiska familjepolitiken har varit en förebild för andra länder. Barn som växer upp i fattigdom riskerar att diskrimineras, och därmed få sämre utbildning, sämre hälsa och sämre möjligheter till en meningsfull fritid. Vår självbild är att det svenska samhället inte låter detta hända.
Men det gör det. I dag publicerar vi en ny studie där vi kan visa hur den ekonomiska familjepolitiken förlorat mycket av sin fattigdomsbekämpande kraft. Under åren 1998–2009 skulle 25 procent av svenska barnfamiljerna ha varit fattiga enligt EU-definitionen, om det inte hade varit för familjepolitiska åtgärder. Den siffran har i princip varit oförändrad. För tio år sedan lyckades de familjepolitiska åtgärderna minska andelen fattiga till 8–9 procent. 2009 förmår de bara reducera andelen till 15 procent. Varför?
En allt större del av de familjepolitiska insatserna går numera till barnhushåll med god ekonomi, medan många av de fattigare barnhushållen får nöja sig med en mindre andel av resurserna. Detta innebär att den fattigdomsreducerande förmågan har minskat och systemets träffsäkerhet försvunnit.
En bidragande orsak till detta är att alltfler nyblivna föräldrar inte har hunnit kvalificera sig för inkomstrelaterade ersättningar, utan hänvisas till ersättningar på miniminivå. I dag är grundnivån i föräldraförsäkringen 180 kronor per dag, en nivå så låg att den inte går att leva på. För tio år sedan betalades 11,6 procent av alla föräldradagar ut på grundnivå, numera är den andelen 16,6 procent. Detta är en aspekt på barnfattigdom som inte fått särskilt stor uppmärksamhet i den politiska debatten.
Tendensen går att iaktta både före och efter regimskiftet hösten 2006 och ansvaret för att det blivit så här faller alltså på flera regeringar.
Rädda Barnen menar att det är hög tid att göra en grundlig översyn av varför den ekonomiska familjepolitiken misslyckats, men det riskerar att ta tid och vi anser att vissa åtgärder behövs omedelbart.
För det första: höj grundnivån för föräldrapenningen. Dagens 180 kronor per dag före skatt är ingen skälig summa. Detta är viktigt framförallt med tanke på att föräldrapenningen inte har den stigmatiserande effekt som till exempel försörjningsstödet har. Om grundnivån höjs så minskar också behovet av försörjningsstöd.
För det andra: underhållsstödet måste höjas i takt med inflationen. Då hjälper det verkligen ensamstående föräldrar att försörja sitt eller sina barn. Sedan 1997 har det bara höjts med 100 kronor.
Vi vill se politiska åtgärder som visar att Sverige vill leva upp till artikel 26 i FN:s konvention om barnets rättigheter: alla barn har rätt till social trygghet. Att satsa på att föräldrarna ska få arbete, integreras i samhället och på så sätt kunna försörja sina barn är givetvis goda initiativ som Rädda Barnen stödjer.
Detta är dock långsiktiga lösningar som det kommer att dröja flera år innan de får positiva konsekvenser för barnen som lever i ekonomisk utsatthet i dag. Alla barn har rätt till en rimlig levnadsstandard. Det är dags att ta ansvar för den rätten i dag.
Elisabeth Dahlin Tapio Salonen