Dramat en sorglig sängkammarfars

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-05-19 | Publicerad 2011-05-18

Psykoanalytikern om Dominique Strauss-Kahn och det brott han anklagas för

Dominique Strauss-Kahn har benämnts DSK i den franska pressen. Det är en ironi att förkortningen på svenska kan uttydas ”Den Som Kan”.

Som psykoanalytiker tänker jag omedelbart på en narcissistisk personlighet. Begreppet narcissism har utmönstrats ur den psykiatriska vokabulären, trots att uttrycket används alltmer i vår tid. Freud introducerade begreppet för hundra år sedan. Med narcissistisk laddning menas en uppladdning av det egna självet, som värderas allt högre. Det finns normalt en självkritisk instans i det inre som balanserar att narcissismen hålls på en rimlig nivå. Man kan erinra sig legenden om den romerske kejsaren som på sin triumfvagn hade placerat en slav, vars uppgift var att oupphörligen viska i kejsarens öra: ”Kom ihåg att du är en dödlig!”. Legenden illustrerar den inre röst som håller vår narcissism inom rimliga gränser.

Tyvärr är det ont om sådana slavar i vår tids maktelit. De självförhärligande ledargestalterna låter sitt själv växa ohämmat och vanligen omger de sig med slavar som i stället viskar till dem ”Gå på! Du är oövervinnerlig!”, ja-sägare, som omger varje Hitler, Berlusconi, Gadaffi eller Dominique Strauss-Kahn.

I bakgrunden till framväxten av den självförhärligande tendensen finns en frånvaro av levande människor i det inre, kärleksgivande personer med både kritiserande och beundrande röster. I deras ställe har kommit något som närmast liknar mekaniska dockor i det inre, gestalter som har uppmuntrat barnet till allt större ansträngningar, allt mera ”duktighet”. Duktigheten döljer ett inre tomrum och ett dolt raseri, kan leda till arbetsnarkomani och till ostillbar sexuell hunger, allt i jakt på tillfredsställelser som kan dölja den inre tomheten. Den narcissistiska personligheten förlorar så småningom den lilla kontakt han har med sin egen tomhet och smärta och kanske längtan efter genuin kärlek.

Här uppstår ett dilemma. Var skall det sluta? Hur självförhärligande kan man bli? I glimtar av kontakt med de inre behoven av äkta kärlek finns också en leda och ett självförakt. Kan det ha varit så att DSK i ett drömartat scenario möter den enkla tjänsteflickan som ska städa hans rum (som hans mamma eller sköterska kanske gjorde) och grips av besinningslös förvirring inför denna mångtydiga gestalt och, naken som han är, gör det enda han känner till om kvinnor, försöker våldföra sig på henne sexuellt. Samtidigt avslöjar han och bestraffar sig själv, flyr i panik och lämnar de tydligaste spår efter sig för att bli infångad och bestraffad (kanske med smäll på bara stjärten!).

Kanske är det så för DSK – Den Som Kan – att han nått vägs ände, äntligen fått den hjälp han omedvetet sökt för att sticka hål på det falska jag som är som en tom uppblåst ballong? Det hela är en sorglig sängkammarfars som tydligare än många legender demonstrerar den narcisisstiska personlighetens oftast tragiska öde.

Clarence Crafoord