Tack för ditt mod, Patrik
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2011-04-29
Debattören: Att Sjöberg berättar kan ändra synen på offer och förövare
När Patrik Sjöberg berättar att han utsatts för sexuella övergrepp som barn blir jag glad.
Inte för att han har utsatts för övergrepp. Ingen som har varit med om sexuella övergrepp önskar någon annan en liknande historia.
Det som gör mig glad är att en man som står för något så kraftfullt som att ha varit en av världens största idrottsmän pratar om övergreppen. Det är ett genombrott. Att Yannick Tregaro följer efter och säger att det som hände Patrik Sjöberg hände honom också är beviset på att något verkligen har hänt.
Sjöberg och Tregaro är män som ingen betraktar som svaga offer. Just detta faktum kan bryta den barriär som finns när det gäller att våga närma sig ämnet på flera plan.
Bland män som utsatts för de här brotten finns, även i vuxen ålder, skammen. Riktiga män är inte offer. Inte ens som barn. Inte ens om de befinner sig i en utsatt beroendeställning. Kan en kaxig snubbe som Sjöberg berätta, vem ska då inte kunna berätta? Jag tror inte på en revolution i det här, men jag tror att det såtts ett frö. En tanke.
Det här ändrar även bilden av en grupp som många tror är dömda att förlora. Dömda att leva offerliv. Ur Patrik Sjöbergs berättelse kan det födas ett mod att våga ta i problemet. Att kunna prata om sexuella övergrepp utan att ta till den förenklade bilden av en outsiderpedofil vi tror oss se i tv-reportagen. Han som släpps ut ur fängelset för att genast söka sig till lekparken och be om hjälp med sin bortsprungne hund. Sexualförbrytaren som vi upprört skriker ”lås in honom och kasta bort nyckeln” om i tv-soffan.
Patrik Sjöbergs och Yannick Tregaros förövare var inte den sortens galning. Den mannen tillhörde den säkerligen mycket vanligare och mycket farligare kategorin våldtäktsmän som skapar förtroende omkring sig. Den som skapar förtroende i vuxenomgivningen och lojalitet hos barnet.
För vem skulle misstänka en tränare kapabel att ta fram en världsmästare? Vilken mamma skulle misstänka att den nye mannen som ser sonens talang har en annan agenda?
Vare sig Sjöbergs eller Tregaros historia är unik. Det unika är att de berättar. För det är när vi som en gång var offer har styrkan att berätta som bilden av förövarna kommer att växa fram.
Våra berättelser – och inte den enstaka fängelsekunden – kommer lära oss att skydda våra barn. Nu väntar jag bara på att fler ska träda fram och att alla som borde lyssna på oss gör det. Så att vi ser till att ha lagar och domstol som kan hantera de här brotten. Så att barn som kränkts kan få hjälp.
Till Patrik vill jag bara säga: Du har gjort något stort. Tack. Det känns som om jag fått en vän i kampen.
Bosse Löthén