Delta fullt ut i kriget eller stanna hemma
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-04-04 | Publicerad 2011-04-01
Herman Lindqvist: Sveriges uppvisningsflygning i Libyen är skrattretande
Sveriges planerade insats i Libyen är typisk för hur Sverige har uppträtt på den internationella arenan ända sedan 1814 – då vi anföll Norge, vilket var det senaste kriget där hela den svenska armén deltog.
Sedan dess har det alltid varit så att Sverige kommer in på världsarenan, vare sig det gäller krig eller fred, mycket sent, mycket motvilligt och med många reservationer. Under tiden har andra länder fått stå för de konkreta insatserna och kostnaderna. Ofta även med svåra förluster.
Då Libyenkonflikten bröt ut kritiserade Socialdemokraterna Carl Bildt för att han inte stödde rebellerna. Hans tvekan berodde nog på att ingen visste då och få vet i dag exakt vilka dessa rebeller är, vad de står för och vilket sorts Libyen de vill skapa. Deras uppträdande och beväpning inger inte något större förtroende.
Då vår regering slutligen kom till handling backade plötsligt Socialdemokraterna. Svenska plan ska bara uppvisningsflyga över Libyens öknar, absolut inte skjuta på någonting på marken. Möjligtvis kan de ta bilder på rasande strider och kanske de kan snappa upp ropen på hjälp från de trängda rebellerna. Sen får de vinka med tre kronorna på vingarna och flyga tillbaka till Natobasen och berätta vad de sett och hört. Kanske får de då ett samtal med den utsända psykologen samtidigt som Saabs förhoppningsfulla försäljningsavdelning sitter redo med orderblocken.
Vad svenska politiker inte förstått är att detta är ett krig på riktigt, inte i ett tv-spel. I krig dör folk, både soldater och civila. Misstag görs, övergrepp begås, men något avgörande blir det inte förrän endera sidan är besegrad. Seger kan inte nås utan markstrider.
Strider kan inte genomföras utan vapen och utan människor som vet hur vapnen ska hanteras.
Det libyska flygvapnet och den libyska arméns tunga vapen är snart utslagna, men huvuddelen av manskapet finns kvar, redo att möta rebellerna på deras egen nivå, fast med större disciplin och bättre träning. I det läget kan kriget komma att stanna upp, Libyen delas och livet blir ett helvete på bägge sidor.
Därför är det troligt att ögonblicket nu har kommit då det så kallade ”världssamfundet”, det vill säga världens mest oljetörstiga länder, sänder in vapen och med dem instruktörer och så kallade ”rådgivare” till rebellerna. Därmed går kriget in i ett nytt utdraget, påkostat och blodigt skede. Allt under blågult överseende på tryggt avstånd uppe i molnen.
Socialdemokraterna och vänstern förvandlar den svenska insatsen till en feg, skrattretande och mycket dyr flyguppvisning som inte på något sätt kommer att förändra det militära läget.
Vi får bara hoppas att ingen klämmer sig eller gör sig illa på annat sätt då planen ska tankas. Några andra risker får de svenske inte ta, det har riksdagen bestämt och placerar de svenska flygarna på avbytarbänken.
Antingen ska man vara med – och då vara med fullt ut – eller också ska man låta bli.
Halvmesyrer säljer inga flygplan, ger ingen internationell prestige och hjälper inte Libyens folk. Det ger inte ens den krigsträning och erfarenhet som annars är huvudskälet till att vi då och då sänder ut trupper till olika konflikter.
Allt tal om att vi vill hjälpa till med ”freden och demokratin” är säkert riktigt, men det viktigaste har alltid varit att vi på det sättet får officerare och soldater som har stridsvana, en grundförutsättning om vi någon gång ska kunna försvara vårt eget land.
Herman Lindqvist