Liberalt att kvotera föräldraledigheten
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-06
Mats Persson (FP): Föräldraförsäkringen ska kopplas till individen, inte familjen
En av vårt samhälles största orättvisor är den att kvinnor har mindre makt än män. Det tydligaste exemplet är att kvinnor i genomsnitt tjänar 80 procent av vad män gör. Men resan dit är ingen rak linje. Små eller obefintliga löneskillnader kännetecknar situationen för nyutexaminerade kvinnor och män. Men sedan händer någonting när barnen kommer. Kvinnor tar huvudansvaret för barn och hem. Enbart en femtedel av föräldradagarna tas ut av män. Rollfördelningen från barnets första år befästs under barnets uppväxt när mamman arbetar deltid samtidigt som pappan fortsätter att arbeta heltid.
Det ojämlika uttaget av föräldraförsäkringen är inte enbart ett jämställdhetsproblem därför att kvinnor försvagar sin ställning på jobbet jämfört med kollegorna eller har lägre lön och pension. Det handlar också om att mannen inte får möjlighet att utveckla en relation med sitt barn på egen hand och ta ansvar för hemarbetet.
När jag tittar på mitt eget framtida föräldraskap ser jag det som en självklarhet att dela föräldraledigheten lika. Ett barn har rätt till båda sina föräldrar. Som pappa har jag rätt till tid med mitt barn, men också en skyldighet att ta mitt ansvar som förälder. Jag är medveten om att jag och min partner kommer att möta starka normer som ifrågasätter vårt jämlika uttag av försäkringen. En del har starka föreställningar om att det inte är bra för barnet att mamman börjar arbeta tidigt. Andra kommer att framhålla möjligheten för mamman att vara hemma länge med barnet. Det är som om det inte finns en pappa som också har rätt att vara hemma med sitt barn. Typiskt nog benämns de 60 dagar som är reserverade för vardera förälder i föräldraförsäkringen som pappamånader.
Det finns en tydlig koppling mellan föräldraförsäkringen och jämställdhet. En ny studie från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) visar att ett mer jämlikt uttag av föräldraförsäkringen har en positiv inverkan på mammans inkomst och karriärutveckling. När en pappa väljer att ta ut sextio i stället för trettio föräldradagar ökar mammans framtida inkomst med i genomsnitt sju procent. Ett mer jämlikt uttag är en win-win situation för familjen – pappornas lön påverkas alltså inte av hur mycket mamman är hemma med barnet.
Föräldraförsäkringens konstruktion, där det är möjligt att överlåta övriga dagar till den andra föräldern, bidrar till den ojämlika föräldraledigheten.
Min utgångspunkt är att föräldraförsäkringen, precis som namnet antyder, är en socialförsäkring som riktar sig till föräldrarna för att de ska kunna vara hemma med sina barn. Precis som alla andra socialförsäkringar är individuella bör även föräldraförsäkringen vara kopplad till den enskilde och inte till familjen. På samma sätt som det inte är möjligt att överföra sin sjukpenning eller a-kassa på någon annan borde det inte vara möjligt att föra över föräldraförsäkringen på sin partner. Det ligger i linje med den liberala övertygelsen att det är individer, inte kollektiv, som har rättigheter.
Låt mig vara mycket tydlig på en punkt. Jag vill inte att staten ska styra våra liv in i minsta detalj. Som liberal tror jag inte att jag som politiker vet bättre än familjen hur de bäst utformar sina liv. Förslaget om individualiserad föräldraförsäkring handlar om hur vi utformar kriterier för en försäkring som är finansierad av skattemedel. En familj har givetvis friheten att organisera sitt liv på annat sätt än att dela föräldraledigheten lika.
Som medborgare bör vi ställa oss följande fråga: Är det rimligt att ha en statligt finansierad socialförsäkring som till sin konstruktion befäster en struktur som missgynnar män i familjelivet och kvinnor i arbetslivet?
Som liberal vill jag bekämpa orättvisor som hindrar människor från att växa och utöva sin frihet. En individualiserad föräldraförsäkring motverkar de könsroller som alltför ofta gör sig påminda och stärker barnets rätt till båda sina föräldrar.
Mats Persson