Lämna sekelskiftets ideal – bygg för alla!

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2007-11-06

Arkitekt Camilla Andersson: ”Varför finns det inga alternativ till kärnfamiljsboendet?”

Tankar om framtiden verkar vara oundvikligen förenade med utopin, drömmen om en bättre värld. Ordet utopi betyder ingenstans.

Det verkar vara detta mentala ”ingenstans” vi behöver för att våga tänka fritt, stort och högt, för att drömma och skapa visioner bortom vardagens fyrkantighet.

Stockholm har stelnat i en form från början av seklet. Det finns en uppfattning om att staden är fulländad som den är nu och skulle förstöras av nya tillägg. Eventuell ny arkitektur ska anpassa sig till den arkitektur som redan finns. Påkostade byggnader som Moderna museet på Skeppsholmen har fått anpassa sig till den grad att de nästan inte syns alls. Byggnader som ritats av internationellt respekterade arkitekter och som skulle ha kunnat bli ett landmärke i staden.

Vad ger detta synsätt för framtid? Hur ser vi tillbaka på detta århundrade vid nästa sekelskifte? Vad ger det oss för utrymme att utvecklas och förändras? Hur ska nya tankar få plats att tänkas, nya liv att levas?

Idag tittar vi på det som byggts fram till början av 1900-talet och menar att det är sinnebilden av det vackra. Vad ska vi titta tillbaks på om hundra år igen? Vad ska vi lämna för avtryck?

Ska vi titta tillbaka på samma saker då som nu?

På många andra håll i världen har en bostadsarkitektur utvecklats som ger lekfullheten fritt spelrum. Färg och form har vunnit mark på rätlinjighetens och gråhetens bekostnad. Det är en arkitektur som signalerar livsglädje och nyfikenhet och som ger växtkraft. Det är en arkitektur som riktar sig till alla, inte bara de köpstarka.

Richard Florida, professor vid George Mason University och författare till två böcker om det han kallar den kreativa klassen som väckt stor uppmärksamhet. Den kreativa klassen – de som arbetar med forskning, teknologi, kultur, konst och underhållning – utgör enligt Richard Florida i Sverige upp till 40 procent av befolkningen. I framtidens samhälle kommer den ekonomiska tillväxten att ske där tillräckligt många från den kreativa klassen väljer att slå sig ner. Då kommer jobben och därmed tillväxten. Det land eller region som kan skapa en livsmiljö där alla människors kreativitet får utvecklas är enligt hans mening framtidens vinnare.

I vår grannhuvudstad Köpenhamn byggs just nu så spännande arkitektur att man häpnar. Här byggs med ett mod och en lekfullhet utan motsvarighet i Sverige. Och det mesta är bostadsarkitektur – kreativa och spännande miljöer för vanliga människor. En del av detta spiller över till andra sidan av sundet. I södra Sverige satsas mer vågat än norrut. Turning Torso av den världsberömde arkitekten Calatrava har satt Malmö på kartan.

Utvecklingen av Hyllievång, Malmös nyaste stadsdel i söder verkar minst sagt lovande. Man verkar ha insett att spännande arkitektur är ett mycket starkt sätt att bygga en stads identitet. Hur kommer det sig att man vågar där, men inte i Stockholm? Fortsätter den här utvecklingen kan vi i framtiden få se Malmö som Sveriges dynamiska nav.

För att bryta detta dödläge krävs det att vi vågar tänka utanför vår rigor mortis.

Vi måste våga tänka utanför kärnfamiljens ram. Enligt SCB:s statistik är det en knapp femtedel av Sveriges befolkning som lever i kärnfamiljskonstellationer. Och ändå är de enda alternativen att leva i en familj eller ensam. Varför finns det inga alternativ till kärnfamiljsboendet? Vi måste öppna upp för andra sätt att leva tillsammans. Singelkulturen är stark. Stockholm är en av de singeltätaste städerna i världen och vänskapsbanden blir allt viktigare samtidigt som vi får allt mindre tid. Bygg moderna kollektiv där man kan leva närmare varandra men ändå behålla sin integritet. Skapa kontaktytor där människor kan träffas och umgås otvunget.

Skapa en stad som även har plats för kulturverksamheter utan stora resurser och unga oetablerade företagare.

Och framför allt – starta en dialog som engagerar människor i den arkitektur som faktiskt påverkar vår fysiska vardag. Arkitektur ska inte vara en klassfråga.

Låt framtidens arkitektur bli något lekfullt och färgstarkt som skapar ett samhälle för alla. Så kan utopins ”ingenstans” förvandlas till ett här och nu.

Framtidsdebattör

Camilla Andersson

30 år, Stockholm, arkitekt.

Var med och gjorde utställningen AbNorm på arkitekturmuseum.

Det här vill jag gräva ner till framtiden: Debatten om Slussen, som en dokumentation av segdragna processer och hur konservativt arkitekturklimatet kan vara.