Hamas vill ha fred

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-11-01

Usama Hamdan är en av de högsta ledarna i Hamas, han är nummer två på Israels Most Wanted-lista och ryktas bli nästa Hamas-ledare.

Han för Hamas talan när han erbjuder Israel att inleda en ny fredsprocess med Palestina, lockar med att dra tillbaka självmordsbombarna och öppnar för första gången dörren till en tvåstatslösning på konflikten.

Den 9 juli 2004 fastslog Internationella domstolen i Haag att muren som Israel bygger på Västbanken är ett brott mot internationell lag. Domstolen krävde därför att muren ska rivas och att Israel återlämnar konfiskerad mark och kompenserar palestinierna för förstörd egendom.

Några dagar senare, den 20 juli, antog FN:s generalförsamling en resolution som kräver att Israel ska följa domstolens beslut. Det palestinska folkets glädje förbyttes dock i djup besvikelse då FN:s säkerhetsråd, genom USA:s veto, förhindrades att ställa sig bakom domstolens beslut.

Vi har genom åren upplevt många liknande besvikelser. I en rad resolutioner har FN slagit fast att det palestinska folket har den internationella rätten på sin sida. Såväl Israels ockupation som israeliska bosättningar på palestinsk mark och kollektiva bestraffningar har förklarats folkrättsstridiga av FN.

I kraft av sin ekonomiska och militära överlägsenhet har Israel nonchalerat alla dessa FN-beslut. Problemet är således inte erkännandet av det palestinska folkets rättigheter, utan Israels ovilja och omvärldens passivitet då det gäller att förverkliga dem.

Varje förslag till lösning som inte garanterar palestinierna deras fulla rättigheter, det vill säga rätten till självbestämmande, nationellt oberoende, suveränitet samt flyktingarnas rätt att återvända (FN:s resolution 3 236 den 25 november 1974), kommer att hamna i en återvändsgränd.

1993 undertecknade PLO Oslo-avtalet. Hamas hade många invändningar och pekade framför allt på två odiskutabla brister.

För det första: att avtalet gjorde det palestinska folkets rättigheter förhandlingsbara.

För det andra: att Israels säkerhet och inte upphörande av ockupationen låg till grund för en lösning. Vi tyckte att avtalet krävde allt för stora eftergifter från oss, som är under ockupation, och inte ställde tillräckliga krav på ockupationsmakten.

Våra farhågor besannades av den politiska utvecklingen. Istället för det utlovade israeliska tillbakadragandet från de ockuperade områdena, ökade konfiskeringen av palestinsk mark, skövlingen av träd, antalet fångar i israeliska fängelser och avrättningen av palestinska ledare.

Levnadsvillkoren blev inte bättre, tvärtom mycket sämre. Och det israeliska våldet har hela tiden trappats upp. Ett exempel på det är de brutala militära angreppen i Gaza, som kostat mer än hundra palestinier, bland dem många kvinnor och barn, deras liv.

Undertecknandet av Oslo-avtalet gjorde att omvärlden började agera som om konflikten var löst. Man blundade för att ockupationspolitiken och utbyggnaden av bosättningarna fortsatte. Och den palestinska flyktingfrågan behandlades på ett ensidigt och nedvärderande sätt. Trots att de palestinska flyktingarna, genom beslut av FN:s säkerhetsråd och generalförsamlingen, givits en oinskränkt rätt att återvända till de platser i Israel som de fördrivits från, började man ifrågasätta denna rätt.

Den 25 februari 1994 massakrerade Barouch Goldstein, en israelisk arméofficer, flera tiotal bedjande palestinier i Ibrahimmoskén i Hebron. Denna massaker blev en vändpunkt för det palestinska folket i allmänhet och Hamas i synnerhet. Hamas började med sina martyrskaps-operationer. Och fick stöd av majoriteten av det palestinska folket som förlorat tron på fredsprocessen.

Operationerna var ett medel som syftade till att få israelerna att förstå att palestinskt blod inte kunde spillas varje dag utan motreaktion. Och att ockupationen måste upphöra.

Efter önskemål från vänner och i hopp om att omvärlden skulle göra sitt yttersta för att palestinierna ska uppnå sina rättigheter, proklamerade Hamas 2002 en tre månader lång vapenvila och förklarade att man är beredd att sluta attackera civila israeler om Israel gör samma åtagande beträffande civila palestinier.

Israel omintetgjorde initiativet genom att döda och såra ett stort antal civila palestinier, demolera ett stort antal hus samt mörda några högt uppsatta palestinska ledare, bland andra Hamasledaren Ismail Abu Shanab.

När omvärlden valde att prioritera ökad säkerhet för Israel framför att kräva ett slut på ockupationen, tappade det palestinska folket tron på fredsprocessen. Och kunde omöjligt förstå hur Israel år efter år kan fortsätta sin ockupation och nonchalera hela världssamfundet.

Nu, elva år efter Osloavtalets undertecknande och fyra år efter det att den andra intifadan startade, tror det palestinska folket mer på väpnat motstånd eftersom fredsprocessen, trots PLO:s stora eftergifter, inte lett någonstans.

Finns det då en utväg ur våldsspiralen? Ja, genom att den israeliska ockupationen upphör och att palestinierna får sina rättigheter tillgodosedda.

Trots den kontinuerliga israeliska aggression mot det palestinska folket har Hamas tagit många initiativ som grundar sig på FN:s olika resolutioner. Shejk Ahmed Yasin tillkännagav ett initiativ vilket skulle innebära att en palestinsk stat skulle upprättas på de ockuperade områdena och att en femtonårig vapenvila skulle proklameras av alla palestinska fraktioner.

Frågan som många ställer är vad som kommer att hända efter femton år av vapenvila. Kommer Palestina att underteckna ett slutligt fredsavtal med Israel?

Vår motfråga är: Vad kommer Israel att göra under dessa femton år? Kommer Israel att acceptera palestiniernas rättigheter?

Hamas anser att trots att Israel besvarade Shejk Yasins initiativ med att mörda honom och Abd al-Aziz Rantisi, så kvarstår initiativet. Vi betraktar detta som en realistisk lösning. Ett slutligt avtal måste undertecknas av en enad palestinsk befolkning. Och av en regering som har kontroll över sitt land. Inte av en myndighet som sitter som fånge hos ockupationsmakten.

Är Hamas initiativ seriöst? Ja, annars skulle vi inte presentera det. Men lösningen på Palestina-frågan kräver en genuin vilja från det internationella samfundet att hjälpa palestinierna att förverkliga sina rättigheter. Om denna vilja inte finns, då kan det internationella samfundet inte förmena oss den rätt som internationell rätt ger alla folk, att med väpnad kamp driva bort ockupanterna och proklamera en självständig stat.

Usama Hamdan (Hamas representant i Libanon Översättning: Adnan Abou-Chakra)