Därför brände jag bocken i Gävle

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2003-12-17

Bocken i Gävle brann ner i år igen – sedan 1966 har bara sju bockar stått kvar hela julen. Men hittills har endast en person dömts för att ha eldat upp bocken: Lawrence Jones, fotograf och författare från Cleveland, Ohio i USA. Här berättar han varför han gjorde det.

Jag log när jag hörde nyheten om den senaste bockbränningen. En liten tår rann längs kinden då jag tittade på ett gammalt vykort som en av mina studenter i Gävle gav mig. Det föreställer bocken. Jag och bocken står i en nära relation till varandra. Det är som om han vore en gammal vän eller en gammal fiende. Svårt att avgöra vilket. Det är en hatkärlek som jag tror att jag delar med invånarna i Gävle, de som bygger bocken varje år bara för att få den uppbränd under någon av de mörka nätterna.

Kring bocken florerar legenderna och myterna. Är bockbrännandet en tradition eller är det ett brott?

Under en middag med två kolleger i Gävle kom vi att tala om bocken som vi hade passerat på vägen till restaurangen. De berättade att nästan varje år sedan 1966 hade bocken brunnit. Jag tyckte att det hela lät absurt men det framstod också som en slags tradition. Jag skulle komma att lära mig att det finns två traditioner: en som handlar om att bygga bocken och en annan som handlar om att bränna ner den. Av en händelse kom jag att bli delaktig i den senare.

Det slog mig att om bocken brann medan jag var i Gävle och om ingen greps för dådet så skulle jag kunna hävda att det var jag som var bockbrännaren – sannolikheten för att någon annan skulle träda fram och ta ansvar för dådet var inte särskilt stor. Om det inte var jag som tände på skulle det inte finnas någon bevisning som kunde binda mig vid brottet – men jag skulle ha en bra anekdot till min bok.

På väg från restaurangen strosade jag och mina vänner återigen förbi bocken. Medan de fortsatte över till andra sidan gatan vände jag och gick fram till staketet som bocken är omgärdad av. Jag stod där en stund och beundrade bocken, dess väldighet och den vackra belysningen. Det var då det slog mig att det ju faktiskt inte var säkert att bocken skulle brinna detta år. Jag skulle kanske inte kunna framställa mig som bockbrännare. Jag klev över staketet och ställde mig under bockens mage, alldeles invid bakbenen.

Jag drog och drog för att få loss ett strå från bocken. Jag lyckades få ut ett strå från ett av benen men det satt fortfarande fast i bocken. Jag klickade i gång tändaren som just den här gången producerade en ovanligt stor låga. Halmstrået fattade eld. I USA har vi ett talesätt kallat Murphys lag: ”Om någonting kan gå fel så kommer det att gå fel.” I samma stund som jag tände lågan trädde Murphys lag i kraft. Med händerna försökte jag kväva elden men det var förgäves. Fastfrusen i marken stod jag och såg hur lågorna spred sig upp längs bockens ben.

Min avsikt hade varit att bränna ett enda strå, snabbt släcka elden och gå därifrån med känslan av att ha bränt bocken på ett symboliskt vis.

Är bockbrännandet ett brott? Eller en tradition? Eller både och? Jag tror att bockbrännarna lever i föreställningen att det är en tradition. Domarens bedömning och slutsats i rättegången mot mig förefaller helt rimlig: ”Sanningen är väl att bocken byggs för att kunna brännas. Herr Jones, du är fri men vi kommer inte att lämna tillbaka din tändare.”

Jag tyckte att det minsta de kunde göra var att avskriva mina böter på etthundratusen kronor. Med mina erfarenheter skulle jag ju kunna göra stor nytta som ”bockbrännarkonsult”.

Det hade talats om att bocken var brandsäker. Vad det än var ni använde för att brandsäkra bocken det året så vill jag säga: Använd det inte igen. Det fungerade inte. Till försvar för Gävles invånare och deras traditioner vill jag säga att de har all rätt i världen att bygga en tre våningar hög bock av högst brandfarligt material i stadens centrum och sedan vänta på att någon ska bränna ner den. Jag har erbjudit mig att flyga till Gävle varje år och vakta bocken med en vattenslang för att garantera att den inte bränns.

Kanske kunde staden välja en kväll då invånarna samlas, dricker varm choklad och sjunger sånger. Vid slutet av kvällen tar alla var sitt stearinljus, går fram till bocken och tänder på! På så sätt skulle man kunna hålla traditionen levande utan att någon måste hamna i fängelse. Man kunde kalla det ”en kväll med het bock och varm choklad”.

Jag har fler idéer, både för dem som vill tutta på och för dem som vill bevara bocken. Ring mig.

God Jul!

Lawrence Jones (konstnär författare bockbrännareÖversättning: Henrik Karlsson)