Alla män ansvarar för våldtäkterna

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2013-10-25 | Publicerad 2003-12-01

I dag tar riksåklagaren ställning till om man ska begära prövning av det uppmärksammade våldtäktsfallet i Tumba i Högsta domstolen.

Efter de senaste veckornas debatt kring våldtäkter, vill Johan Ehrenberg rikta strålkastaren på männen.

Inte på elaka Bosse eller alkoholiserade Benke.

På alla män.

”Varje dag du som man går förbi en H&M-annons och inte reagerar över den sjuka könsbilden, så är du en del i det manliga förtryck som skapar våldtäkter”, skriver han.

Det finns inga män.

Jag vill synas. Som man. När jag får rasande mejl från män som bedyrar att de inte är våldtäktsmän, att de inte är en del i det där hemska kvinnoförtrycket, så inser jag att jag är utsatt för ett ständigt osynliggörande.

Jag finns inte som man.

Varför?

De påstår att det inte FINNS några män.

Bara individer.

Undantag.

Dårfinkar.

Men inte MÄN.

Det här är ett djupt orättvist sätt att diskutera oss män. Vi är trots allt bara en minoritet i Sverige. Vi förtjänar inte detta osynliggörande som grupp.

När andra grupper beskrivs så är de tydligt utpekade.

KVINNOR har lägre lön och diskrimineras. (Ja, inte ALLA kvinnor, men de flesta och dessutom som grupp.)

INVANDRARE har högre arbetslöshet. (Ja inte ALLA invandrare – en del har jobb – men som grupp.)

KÄNDISAR har förmåner och får gå på fester. (Ja inte ALLA, men de flesta och som grupp.)

JOURNALISTER är subjektiva och osakliga. (Ja, inte ALLA men som yrkesgrupp.)

Vi talar om en kvinnokamp, vi talar om integration, vi talar om medieetik för journalister, vi talar om politikers ansvar och om näringslivets brist på etik.

Märker du tricket?

ALLA delar av samhället har gemensamma problem och gemensamma ansvar utom en.

Män.

Vi finns inte.

Och om någon pekar ut oss som grupp, typ ”män våldtar”, skriker skribenter som Johan Hakelius i Aftonbladet ”VI FINNS INTE”.

Det är istället elaka Bosse eller alkoholiserade Benke som är skyldiga. Aldrig VI.

Men varför finns det ett gemensamt ansvar för allt utom för mäns förtryck av kvinnor?

Vi män är ”normativa”, det är utifrån oss som allt annat räknas i samhället. Kvinnor är kvinnor inte för det de gör utan för att de INTE är män. Detta är naturligtvis något som vi – som män – inte mår bra av. Vi blir osynliga och därmed också oansvariga inför det som sker. Det är alltid någon annans fel.

För att bli medvetna om den endimensionella verklighet vi travar omkring i, måste vi kräva att män blir synliga.

Såhär:

Världen är full av manliga program. Men de får inte heta det.

Vi har Tipslördag fast det borde heta Manlig tipslördag.

Vi har Rapport fast det borde heta (med tanke på nyheternas könsprioritering) Manlig rapport.

Vi har manliga filmer som Sagan om de två tornen eller Den sista samurajen, men får aldrig i reklamtexten höra vad de är.

Vi får läsa om kvinnolitteratur på kultursidorna, men när såg du en bra recension av manslitteraturen som PO Enquists Lewis resa eller Ulf Lundells senaste jättedikt. Osynliggörandet är kanske mest brutalt i sportvärlden. När hörde du talas om VM i mansfotboll?

Det här gör att män blir blinda för det gemensamma ansvaret. Det är ”samhällets fel” att våldtäkter mot kvinnor pågår och pågår och pågår och ALDRIG är det mäns fel. I stället riktas ilskan mot våldtäkterna mot de tjejer eller killar som vågar påstå att vi har ett gemensamt manligt ansvar här.

INTE MITT FEL, ropar arga män i media och i vardagslivet.

Men det är det.

Varje dag du som man går förbi en H&M-annons och inte reagerar över den sjuka könsbilden, så är du en del i det manliga förtryck som skapar våldtäkter.

Varje gång du skrattar åt ett ”mansskämt” om ”frugan” på affärsmiddag då är du en aktiv part.

Varje gång du ropar HORA eller BÖG på fotbollsplanen så är du en aktiv part.

Varje gång du står på läktaren och kallar domaren kärring är du aktiv.

Varje gång du sätter dig i fackliga förhandlingar som ombudsman och inte – obönhörligt – kräver ökade löner för de lägst betalda tjejerna, så är du en aktiv del.

Varje gång du accepterar att dagis ringer frun när barnen är sjuka så är du en aktiv del.

Varje gång du arbetar mindre i hushållet än din kvinnliga partner så är du en aktiv del.

Och varje gång du ropar DET ÄR INTE MITT FEL så är du en hycklare som aktivt ställer dig på våldtäktsmännens sida.

Du är nämligen en del i en våldtäktskultur.

Om du inte inser det – att den manliga kulturen, med all sexism, allt förakt för svaghet, all rädsla för motstånd och allt hat mot kvinnors kamp – faktiskt är grunden för våldtäkterna – om du INTE ser din del – så är du en aktiv part i det fortsatta förtrycket.

Det är farligt att vara feminist. Det innebär att man inser att det inte handlar om individer – utan att det finns ett strukturellt förtryck av det ena könet. Och att det krävs politiska, ekonomiska, kulturella och individuella förändringar för att få bort det förtrycket.

Som man bör du alltså vara feminist för att slippa leva i en livslögn.

Men det kostar.

Du måste anstränga dig. Privat (vilket är jobbigast), politiskt (vilket ger sämre karriär), ekonomiskt (vilket ger lägre förmögenhet och inkomst).

Det enda positiva är att du kommer att känna mer självrespekt och dessutom kanske – men det är inte säkert – få uppleva kärlek mellan lika parter.

Du kommer dessutom ständigt att misslyckas, det finns alltid mer att göra, men? Vi kan bara göra så gott vi kan.

Varje man som säger att ansvaret för våldtäkterna är ”någon annans” är del i den kollektiva våldtäkten.

Jo, jag förstår att många män – kanske du också – blir oerhört arga och irriterade över det påståendet.

Du VILL inte vara ansvarig.

Du vill fortsätta vara osynlig.

Men det går inte längre.

Du syns.

Den här texten går inte längre att kommentera

Vi har rundat av diskussionen. Tidigare inlägg går dessvärre inte att se, en tekniskt brist vi är medvetna om. /Redaktionen

Johan Ehrenberg (Debattör)