Dags att förbjuda alla sexuella övergrepp
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2003-11-07
Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt vid Stockholms universitet, kräver en lagändring i våldtäktsmål.
Hon vill att lagen slår fast att det är ett brott att utnyttja en människas kropp sexuellt mot hennes vilja. Med nuvarande lagstiftning måste åklagaren bevisa inte bara att den misstänkte har förgripit sig utan också att han gjort det medvetet.
– Vid dessa brott har lagen försett männen med både hängslen och livrem, skriver hon.
Det är något besynnerligt med sexualbrott. Trots att brotten till nästan 100 % begås av män, handlar nästan allt som skrivs och sägs om sådana brott – i tidningar och tv, inne i själva rättssalen och i domstolens dom – om kvinnor. Kvinnor som går ut och dansar, kvinnor som dricker alkohol, mer eller mindre unga kvinnor, kvinnor som har haft ett antal relationer med män, kvinnor som har barn.
Det krävs mer än den ändring som justitie-
minister Bodström har utlovat
Alldeles vanliga kvinnor, alltså. Och därför är det inte hos kvinnorna man ska söka förklaringen till alla dessa brott. Utan hos de män som begår brotten. Det är ju inte vanliga män, det brukar män understryka när våldtäkt kommer på tal. Och det vill alla vi kvinnor också tro.
I det nu aktuella fallet i Tumba har männen, precis som vanligt, gått anonyma och okränkta genom rättegång och mediebevakning. Deras sexual- och dryckesvanor har inte intresserat någon, det är uppenbart. Ingen har ifrågasatt deras heder. Heder i betydelsen att inte, i grupp med andra män, utnyttja en kvinna, som inte kan värja sig, för att i någon slags inbördes tävlan få sexuell utlösning. Ingen tar på allvar upp frågan hur män ska hindras från att utföra dessa slags handlingar. Männen är onåbara, antingen de nu ses som en naturkraft som inte kan styras eller det är någon sorts tyst gentlemen’s agreement – manlig sexualitet ska inte dras in i dessa solkiga sammanhang.
Jag ser en stor, stor vrede växa fram, inte minst bland unga kvinnor. De accepterar inte längre att deras sexualitet nonchaleras och att de, inte bara av invandrargrupper med annan ”kultur”, indelas i madonnor och horor. Det finns ingen möjlighet att kvinnorna ger upp sin rätt att gå ut, dansa och dricka utan att bli utsatta för sexuella övergrepp. De är på väg att bli en stark politisk kraft, som tvingar fram en lag som verkligen skyddar dem.
En lag som slår fast att det är ett brott att utnyttja en människas kropp sexuellt mot hennes vilja.
Märkligt nog ser lagen inte ut så i dag. Lagen speglar inte den uppfattning som både män och kvinnor i allmänhet har, alltså att sex kräver ömsesidighet, annars är det något annat – ett övergrepp. Nej, lagen om sexualbrott gäller bara sådana sexuella handlingar med en annan människas kropp som begås med våld, hot om våld eller med tvång, eller som begås mot en människa i hjälplöst tillstånd. Att kvinnan inte vill innebär alltså inte att det är förbjudet att ha sex med (eller som man egentligen bör säga; mot) henne.
Nej, förresten, det räcker inte ens att övergreppen begåtts med våld eller hot om våld, med tvång eller mot en människa i hjälplöst tillstånd. Det krävs också att han som gjorde det förstod att så var fallet – förstod att han slog, att han hotade, att han tvingade henne att underkasta sig hans behandling, att hon var hjälplös. Detta är den verkliga stötestenen, det ser vi i Tumbafallet. Domstolen känner sig inte övertygad, trots allt som åklagaren har kunnat redovisa att männen sett och gjort, att de begripit att kvinnan de utnyttjade var hjälplös.
Principen att bevisbördan ligger på åklagaren, den ska vi behålla. I en rättsstat ska ingen som misstänks för ett brott behöva bevisa sin oskuld. Men här, just vid dessa brott, har lagen försett männen med både hängslen och livrem. Det räcker inte med bevisbörde-
regeln, när en kvinna har utnyttjats sexuellt mot sin vilja. För säkerhets skull fordras också bevis om våld, hot om våld, tvång eller hjälplöst tillstånd. Finns ingen sådan, tillkommande omständighet, eller kan den i varje fall inte styrkas, så är det helt enkelt OK. Då var det tillåtet att ha sex med (mot) hennes kropp.
Gamla, patriarkala mönster präglar lagen om sexualbrott. Män skyddas dubbelt upp, kvinnans rätt att själv bestämma över sin kropp upprätthålls inte. Det krävs mer än den ändring som justitieminister Bodström har utlovat – att rub-ricera också övergrepp på den som är i hjälplöst tillstånd som våldtäkt – för att kvinnor ska kunna känna att lagen ger ett rimligt skydd.
Ta bort livremmen – de extra kraven på våld, hot, tvång eller hjälplöst tillstånd – i grundbestämmelsen om vad som är ett sexuellt övergrepp. Låt våld, hot, tvång och hjälplöst tillstånd, när sådant förekommit och kunnat bevisas, vara försvårande omständigheter, som leder till ett högre straff.
Det är hög tid att förbjuda sexuella övergrepp. Vi behöver en motbild mot porrfilmer. Lagen måste visa vad heder innebär i mänsklig samvaro.
Madeleine Leijonhufvud (Professor i straffrätt vid Stockholms universitet)