Löfven, varför betalar ni oss inte för flyktingarna?
Debattören: Vi har gjort vår plikt – nu kräver vi vår rätt
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2017-04-05 | Publicerad 2017-04-03
DEBATT. Bäste Stefan;
När jag lyssnar till dig noterar jag att du ofta återkommer till begreppet ”ordning och reda”. Jag gillar det.
Jag är helt övertygad om att det finns en lång rad regler, skrivna såväl som oskrivna, som måste följas för att saker och ting ska fungera så enkelt och smärtfritt som möjligt.
Strukturer som gör livet och vardagen så oerhört mycket lättare, om man följer dem och ser till att det finns en god uppslutning kring dem. Jag tror och hoppas att du delar denna värdering.
Hösten 2015 kulminerade en ohållbar migrationssituation i Sverige. Ansvaret för att hantera effekterna och konsekvenserna av denna situation landade i stor utsträckning hos Sveriges kommuner.
Landskrona, där jag är ordförande i kommunstyrelsen, är en av dessa. Vi slog tidigt larm om att de volymer som flyktingmottagande innebar, skulle vara svåra, kanske rent av omöjliga, för landets kommuner att hantera.
Sent omsider lyssnade den nationella politiska nivån, och flyktingmottagandet anpassades till den samlade förmågan. Ett återkommande argument från statens sida under denna period var att staten skulle betala för alla de insatser som kommunerna ålades.
Detta är gott och väl, men också ganska självklart. Den som beställer måste också rimligen betala. Beställer en nivå i systemet en insats av en annan nivå, är det ju i grund och botten självklart att man också anvisar resurser.
Nu till mitt egentliga ärende; statens betalningsvilja.
Sedan flera år släpar staten efter med sina betalningar. För Landskronas del handlar det just nu om 35 miljoner. De äldsta räkningarna är från 2015. Varför betalar ni inte?
Enligt din finansminister Magdalena Andersson har landets finanser aldrig varit bättre. För en tid sedan utfäste Migrationsverket att skulderna skulle vara reglerade senast den 30 juni, men för någon dag sedan var detta åter en ”målsättning” och inget löfte.
Hur kan detta vara möjligt? Staten ålägger oss, med tvång, att utföra ett uppdrag och hänvisar till att man ska betala för detta. Sedan agerar samma stat som den värste springnotegäst och försvinner. Hur väl rimmar detta egentligen med tanken om ordning och reda och att man ska göra rätt för sig?
Politiskt spelar vi inte i samma lag. Jag ska erkänna att jag lägger en försvarlig del av min vakna tid på att arbeta för att Sverige får en ny regering 2018. Samtidigt skulle jag aldrig drömma om att försöka undandra Landskrona från att fullgöra sådant som regering och riksdag beslutat. Sverige har en regering, och den är regering även för oss som vill byta ut den. Men jag måste säga att det sätt ni hanterar det kontrakt av rättigheter och skyldigheter, som exempelvis flyktingmottagandet bygger på, gör mig mycket betänksam.
Socialdemokrater brukade ju tala om att man ska ”göra sin plikt och kräva sin rätt”, och vad jag förstår är detta synsätt på väg in i värmen igen. Det tror jag är bra.
Det sammanfattar väl situationen för Landskrona, kommunerna och migrationspengarna. Vi har gjort, och gör varje dag, vår plikt. Nu kräver vi vår rätt.
För oss handlar det om både pengar och principer. Pengar för nedlagt hårt arbete, som behövs i driften av kommunen.
Och principen för att upprätthålla en god, förtroendefull och fungerande relation mellan samhällets olika aktörer. Jag avslutar vanligen inte mina brev med citat av socialdemokrater. Men i det här sammanhanget tycker jag det är passande. ”Den som är satt i skuld är inte fri”.
Torkild Strandberg, kommunstyrelsens ordförande, Landskrona (L)
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.
LÄS OCKSÅ:
Nya asyl-Sverige: Härifrån kommer flyktingarna nu – och så många får stanna