Jag ställer inte upp som partiledarkandidat
Erik Ullenhag: Risken är att splittringen ökar om jag fortsätter min kandidatur
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2019-06-25
DEBATT. Efter att många partivänner uppmanat mig, valde jag att kandidera till partiledare för Liberalerna. Jag gjorde det eftersom jag är övertygad om att vi är många som ser att Sverige behöver en stark organiserad liberalism. Jag sökte stöd för att ena vårt parti som glidit isär.
Min idé handlade om att vi åter skulle bli ett parti som liberalt sinnade människor såg som ett självklart val. Det kräver ett seriöst arbete för att forma lösningar på samhällsproblem och en glasklar hållning när det gäller liberala grundvärderingar. I en tid av skrikig politisk debatt, medvetna missförstånd och ständiga utspel hoppades jag kunna bidra till ett samtal där vi nyfiket utformade en politik för att stärka Sveriges konkurrenskraft, skapa en skola där alla kan lyckas, säkra en fungerande rättsstat överallt och utforma genomtänkta svar på klimatkrisen, vår tids stora ödesfråga. Jag ville tillsammans med partivännerna skapa ett parti som stod för framtidstro och där vi skulle vara en stark röst för dem som har minst frihet i samhället.
Efter att förbund, kommunföreningar, sidoorganisationer och medlemmar nu sagt sitt i en demokratisk process, inser jag dock att det inte finns ett tillräckligt starkt stöd för den idé som jag hade för vårt parti. Jag kommer därför inte ställa upp som partiledarkandidat på landsmötet. Mitt syfte var hela tiden att ena partiet, men i ett läge där många verkar vilja ha en annan politisk inriktning än den jag söker mandat för, är risken att splittringen ökar om jag fortsätter min kandidatur.
Det har varit fantastiskt kul att under de senaste veckorna resa runt hela landet och samtala med gamla och nya partivänner om hur vårt parti ska kunna göra Sverige bättre. Mötena med liberaler i Bollnäs, Malmö, Luleå och Rinkeby som lägger kvällar och helger på att förbättra samhället har varit mycket inspirerande. Stort tack för ert engagemang – ni gör Sverige till ett fantastiskt land. Tack också till alla er som stöttat och trott på mig. Det känns ledsamt att vi inte fick tillräckligt stöd för att göra denna resa tillsammans.
Tack till Nyamko Sabuni och Johan Pehrson för viktiga diskussioner runt om i Sverige. Och grattis Nyamko – jag önskar dig all lycka till med ett svårt men mycket viktigt uppdrag.
Ett sista medskick har jag dock till alla aktiva liberaler. Ta hand om varandra. Tonen i sociala medier chockar mig faktiskt – och då är jag ändå van vid tuffa påhopp. Själv har jag blivit anklagad för allt från att vara för hedersförtryck och extremism, till att ha som grundidé att förstöra det Sverige jag är så stolt över. Tonen är hård och det gör mig särskilt bekymrad att jag också mött en väldigt tuff ton mellan partikamrater.
Kom ihåg – våra partivänner är inte våra fiender. Inte heller andra partier är våra fiender. Vi behöver samarbeta för att gemensamt klara de utmaningar som Sverige står inför. Våra fiender är den ofrihet och de samhällsproblem som vi tillsammans engagerat oss för att göra någonting åt. Om vi inte talar väl om vårt parti och våra företrädare kan vi inte förvänta oss att andra gör det heller. Tala väl om varandra och hjälp en ny ledning att ena partiet. Det är ett första steg mot att stärka det parti vi alla tillhör.
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.
Så här skriver du en debattartikel