Ungdomar langar knark på skolan
Debattören: Detta måste vi göra för att vända situationen i Malmö
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2017-02-20
DEBATT. Jag är en mor till två barn och min äldsta flicka åker dagligen till Malmö för att komma till sin skola. Numera är jag alltid orolig om något kommer att hända henne. Jag har träffat en del ungdomar, jag har träffat anhöriga som har förlorat sina barn i våldets Malmö. Smärtan, oro, besvikelsen och känslan av hopplöshet är obeskrivlig.
Under debatten på SVT opinion som jag deltog i, och i en debattartikel i Aftonbladet, menade Lars Åberg att kärnan till problemet är segregation och misslyckad integration.
Jag menar att det viktigaste för oss nu är inte att se bakåt, utan framåt. De största problemen med situationen som råder i Malmö är den stora tillgången till vapen och narkotika. För att vi ska kunna vända trenden i Malmö så måste vi dela upp ansvaret.
Föräldrarnas ansvar. Självklart finns det ett föräldraansvar att tala om i den här situationen. Som förälder har man ett enormt ansvar att uppfostra sina barn till bra samhällsmedborgare. Som förälder har man ett ansvar att lära sina barn om kärlek, respekt och hur man ska bete sig som människa.
Men som förälder är man inte allsmäktig. Vad ska man som förälder göra åt det faktum att barn och ungdomar i dag har enkel tillgång till både vapen och droger?
Föräldrarna och samhällets olika aktörer måste samarbeta om vi vill se slutet på den här situationen.
Man måste också komma ihåg att föräldraansvaret är lika för alla, oavsett vart du bor. Det är inte rätt att kräva ett större ansvar för en förälder i Rosengård än för en förälder i ett tryggare område.
Självklart ska föräldrar uppmuntras att på alla sätt förhindra att deras barn dras in i gäng och kriminalitet. Men det finns faktorer som är svåra för föräldrar att påverka, fattigdom, arbetslöshet, ohälsa och så vidare.
Den här situationen uppstår ju som en följd av hur samhället ser ut. När barn och ungdomar blir så extrema att de skjuter varandra på öppen gata har jag svårt att tolka det på annat sätt än att det handlar om en bottenlös känsla av hopplöshet, en avsaknad av tro på framtiden. Detta måste vi göra något åt innan vi tappar en hel generation!
Konsekvenser för ungdomar. Något som också måste åtgärdas är den enormt långa tider som går mellan att en ungdom begår ett brott och att den ungdomen får uppleva någon form av konsekvens. Jag tror att detta är en nyckelfråga.
I dag kan det ta sex månader eller ett år från det att brottet uppdagas till dess att polisens utredning är klar, att målet tagits upp i domstol och så vidare. Vi måste ta fram system som snabbt går in och markerar att vissa beteenden är oacceptabla.
I dagens läge, när det dröjer så lång tid mellan handling och konsekvens finns det en risk att kriminella ungdomar uppfattar sig själva som onåbara för lagen. Vi måste bli snabbare, markera direkt och kraftfullt om vi ska ha någon som helst förhoppning om att förändra beteendet hos dessa ungdomar.
Skolan. Det är också viktigt att vuxna som kommer i kontakt med dessa ungdomar vågar se och agera.
Jag har flera gånger hört om ungdomar som langar knark framför vuxnas ögon mitt inne på skolan. Vi behöver mer personal som finns i barn- och ungdomars närhet – vuxna människor som inte är rädda för att agera när det så krävs.
För detta behövs ökat fokus på skolpersonal med social inriktning som har ett nära samarbete med polis och föräldrar. Men då krävs, återigen, resurser. Kanske kan vi använda samhällets resurser bättre än att skicka Ygeman på joggingrunda i Rosengård.
Vittnesskydd. Ett problem är också att de människor som i dag bevittnar brott många gånger inte vågar berätta om det av rädsla för att själva bli utsatta.
Samhället måste arbeta fram sätt att skydda dem som träder fram. Det vi kan erbjuda idag räcker uppenbarligen inte.
Och utan vittnesuppgifter är det klart att det blir svårt att få till en fällande dom. Och återigen påverkar detta naturligtvis de kriminellas känsla av att ingen kommer att komma åt dem. Som enskild privatperson är väl detta det viktigaste man kan göra, att berätta om vad man sett. Men samtidigt förstår jag att människor inte vågar göra detta när de upplever att samhället inte kan erbjuda tillräckligt skydd.
Bahareh Mohammadi Andersson, orolig mor, engagerad i Liberalerna
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.