Vuxendagis eller seriös journalistik?

Svante Lidén

Så går det till bakom kulisserna på vintertestet

Tjugotvå meter in i Västerbotten var det is på vägen.

Och ungefär 28 meter in i Västerbotten, på samma väg, måste man vara gravt efterbliven för att inte begripa att dubbdäck behövs i Sverige.

Även om det bara är på en sträcka av sex meter. Nån sekund per år.

Svårare än så är det inte.

Annars hade det varit en lång resa mot Den Riktiga Snön.

Av nån anledning hade Jonas Bladh, Collin och de andra på redaktionen fått för sig att dra med mig upp på Det Stora Vintertestet i Norrland.

Kanske inte världens mest logiska beslut med tanke på att bilteknologins absoluta höjdpunkt i min värld representeras av min egen Saab 900 från 1997. Eller om det är 1999.

Och det är en bil utan tak?…

Fast å andra sidan, att märkligare saker inträffat vet alla som kommer i håg apan Olas sensationella vinst i aktie-SM 1993.

Sju bilar skulle med mot Norrland.

Jag hämtade upp min, en Mitsubishi Evolution med en förfärlig massa hästar under huven, i Upplands Väsby.

Det var första gången jag satt i en Mitsu. Och det var första gången jag körde en kärra med driv på alla fyra hjulen.

Och vilket driv!

Hann knappt nudda på gasen förrän jag kände hur asfalten krullade sig under däcken.

Vilket ax!

Och vilka bromsar!

Det gick om möjligt ännu fortare att komma ner till laglig hastighet igen som det gjorde att dra förbi den tillåtna gränsen.

Sen mötte vi upp vid Statoil i Knivsta.

Det gör man tydligen alltid.

Befälhavare Collin kollade att alla hade fullt med spolarvätska. Trippmätarna nollställdes. Alla bilar tankades. Utom chefens för han var sen.

– Som vanligt, sa Collin.

Tjejen i kassan undrade vad vi höll på med.

– Det måste bli dyrt, sa hon när hon fick reda på det.

Men har Aftonbladet någonsin låtit kostnaderna komma i vägen för att ge läsarna det bästa?

Collin delar ut snöskyfflar och bogserlinor. Sen drog vi norrut, en karavan på 7 bilar och 1504 hästkrafter. Collin höll koll på styrkorna med komradio.

Den där vingen bak på min Mitsubishi som jag varit så imponerad av blev nu mest ett irritationsmoment.

– Den är mest till för at visa att bilen kostar 100 000 mer an ändra, sa nämligen Martin.

– Fast den är bra att ställa fikat på.

Nu kändes den mest som ett lite pinsamt streck som förstörde sikten bakåt.

– Nästa stopp blir Dragon Gate söder om Gävle, hojtade Collin i radion.

– Vad fan ska vi dit för, fräste fotograf

Allard.

– Om gävleborna hade nåt i skallen borde dom bränna ner det där stället i stället för julbocken!

– Vi ska ta kort där, hojtade Collin.

– Aldrig i livet, är du inte klok? Jag vägrar! sa Allard som är en man med principer.

– Vi ska ta kort!

–?Vaddå för?!

– Du kanske har missat at kineserna är ute efter Volvo och Saab?

Tystnad. Allard la in backen:

– Det har du faktiskt rätt i.

Vi körde in på norra Europas mest bisarra rastplats. Jag har aldrig sett Allard jobba så snabbt.

Bytte till en Ford Focus i neonmamba-grönt.

Och om jag tyckte det var drag i Forden...?

Tjenare.

Tack och lov var det lika bra bromsar på den som på Mitsubishin.

Mot Sundsvall. Halvtidsvila och mattdags.

Här hämtar vi upp Allards grabb Robin som ska bli pressfotograf som farsan.

Vi tar in på Big Boy.

– Alltid Big Boy, förklarade Benjamin.

Vidare mot inlandet. Mörkt vid tre. Halkigt på sina ställen men mest slask.

Vi håller koll på varandra med komradion.

Benjamin missar avfarten mot Hoting och hamnar i Sollefteå.

Inget fel på det. Om det är dit man ska.

Vidare, vidare.

– Kan du inte åka före mig, så kan jag åka efter dig, säger nån i radion. Antagligen är det Dino, som har ett kärleksfullt förhållande till sin radio.

Vi tvättar bilarna på Preem i Hoting.

– Det har blivit något av en tradition det här. Ni är liksom hedersgäster, säger Mikael Mattsson på macken.

Skinande rena drar vi vidare. Och möter en timmerbil i snöslasket. Sen en till.

Högersidorna är i alla fall OK.

Collins fru kommer från Tjädernäset, den lilla byn alldeles innan den lilla byn Norråker. Collin upprättar högkvarteret på Tjädernäset och hälften av manskapet tar in i Norråker.

Det blir middag: Tjälknul på älg.

Men först ostar från Collins son Johannes som har Norrlands inlands finaste ostdisk i sin lanthandel i Norråker.

Inte nog med det, han har Zeunerts julmust också – världen bästa enligt alla objektiva bedömare.

Det blir ett par middagar till kan jag avslöja:

Utomhusstekt renskav med pärstampa. Det var efter badtunnan nere vid älven.

Och älgbiffar.

Och franska och spanska ostar och lufttorkad skinka ute i skogen. Herregud vilket slit.

Allard plåtade som besatt. Vet ni hur en bilplåtning går till?

Trodde väl det.

Det går långsamt. Mycket långsamt. Det står nästan stilla. Ofta står det helt stilla.

Och så kommer bedragare som Allard och får det att se ut som om bilarna sladdar fram i vansinnesfart.

En annan kunde knappt hålla sig vaken.

Kolla in den tjusiga nattbilden till exempel.

Vi skumpade ut på nån djupfryst myr. Det var mörkt som i en kolgruva med strömavbrott.

Så ställde vi upp oss därute på tundran.

– En sekunds heljus, kommenderade Allard utifrån mörkret.

Nästa dramatiska order:

– Bromsljus! En sekund!

Sen skuttade Allard omkring som något skadeskjutet och lyste upp omgivningen med sin lilla pannlampa.

– Killen är dement, tänkte jag.

Man har haft fel förr?…

Collin och jag drar upp för nåt berg. Det är brant och dimmigt. Granarna verkade vara droppade i glasyr.

Plötsligt inser jag vad fyrhjulsdrift, dubbar och kunnighet bakom ratten betyder.

När vi kör specialsträckan i skogen vrålar motorn på Forden som en raket (Collin kör, annars hade vi legat i diket). Jag har aldrig hört ett sånt ljud tidigare:

– Vet du att dom lägger ner miljoner på att få motorn att låta helt rätt? säger Colin samtidigt som han på nåt sätt upphäver naturlagarna även i nästa kurva.

– Superbt kört, du körde som en svepande kvinnomidja, sammanfattar poeten Allard.

Så ska Collin visa ett kraftverk i mörkret. Det går inget vidare. Forden sitter plötsligt fast riktigt ordentligt. Framhjulen spinner vackert i luften, men vilket ljud när man varvar maskinen!

Osjälviskt överlåter vi skottandet till Collins granne Gunnar. Han är bonde från Norrtälje och kan det här med att skotta. Men det hjälper inte.

Collin kopplar på en bogserlina. Krokarna går av.

Då gör jag min enda insats på resan: en perfekt pelastikk (pålstek på svenska), en knop jag lärde mig när jag jobbade som fiskare på Island.

Forden kommer loss. Och jag sprätter elegant upp knopen med tummen efteråt.

Så där höll vi på. För din skull. Vuxendagis fnyser en del. Seriös konsumentjournalistik säger de som vet vad de talar om.

Själv säger jag bara att jag har världens bästa jobb – som dessutom får betalt för att vara med på sånt här.

Visserligen får jag inte lika mycket som Collin. Men det vore opassande att klaga i tider som dessa.