Kriminella skitungar och ängsliga politiker
Förra veckan var blodig. I Stockholm pågick tolv gängkonflikter. På två dygn mördades fem personer bara i huvudstadsregionen och politiker från alla partier bekräftade människors oro.
– Vi har en trygghetskris, sa Anna Kinberg Batra.
– Jag förstår att människor känner stor oro och rädsla, instämde Annie Lööf.
För inte länge sedan gick Stefan Löfven ut och erkände att han misslyckats att fånga människors oro. Han kallade 2016 för orons år och lovade att möta oron. Sedan åkte han till Davos och menade att människors oro är grund för populism medan Anders Ygeman åkte till Skåne för att bekräfta Malmöbornas oro.
Oron smittar
När det politiska etablissemanget hela tiden pratar om oron är det inte konstigt att vi till slut känner viss ångest. Regering och riksdag är ju institutioner som egentligen ska ingjuta trygghet och det gäller särskilt i områden som drabbats av gängkrig och skjutningar. Där behövs ingen extra oro, där är det tryggheten som måste öka.
Polisprofessor Leif GW Persson förespår fler mord och polischefen för Stockholm nord Patrick Ungsäter säger att han inte kan utesluta nya våldsbrott.
Ännu ett orosår
2017 kan bli ännu ett orosår om inte Löfven, Ygeman, Kinberg Batra och Lööf bryter sina dystra mantran. Ingen förväntar sig att de omedelbart ska stoppa gängkrig och mord, men särskilt statsminister Stefan Löfven måste staka ut en ljusare framtid.
Visst har regeringen satsat på hårdare vapenlagar och mer pengar till polisen. Om Stefan Löfven tror på sina satsningar får han säga det så det hörs, om han inte tycker att det räcker får han skjuta till mer. Det viktiga är att han börjar bygga ett tryggare Sverige och är tydlig med det.
Egentligen har ju brottsligheten inte ökat i Sverige. Det är våldet som har blivit värre och mer uppmärksammat och det stressar politikerna som inte gillar svarta rubriker.
Väljarnas behov
De kriminella skitungarna är egentligen inte så många och har ingen rätt att ta över hela områden. De behöver motstånd, inte bara från polisen utan från hela samhället och landets högsta politiker. Den knarkhandel som förstör ungdomar och göder gängen måste motarbetas. Miljonprogrammen måste rustas så att trångbodda ungar får plats att läsa läxorna hemma i stället för att hänga på torgen och umgås med dåliga kompisar.
Folk är oroliga för en massa saker, för att inte få plats på förlossningen eller äldreboendet. För att pensionen inte ska räcka till hyran eller att Försäkringskassan ska börja bråka om sjukpenningen.
Då duger det inte att ha politiker som går runt och oroar sig. Folk förväntar sig att en regering lägger förslag som gör samhället bättre. Väljarna vill ha en riksdag som ser deras behov och inte deras ångest.